Så här ser Cristiano Ronaldos träning ut

3
Har du någon gång undrat vad Cristiano Ronaldo gör för att hålla sig i form? Vad för slags träningsövningar han gör för att alltid vara i toppform? Det får du veta i detta inlägg, som beskriver hur hans träning, kost och dagliga rutiner ser ut.

Cristiano Ronaldo är känd för att vara besatt av sin träningsrutin. Sir Alex Ferguson har ett speciellt citat som illustrerar detta fenomen perfekt: "Det är ingen slump. Jag ser Ronaldo träna hela tiden". Förutom den psykiska motivationen, finns det ännu ett viktigt element som CR7 följer och som man behöver för att komma i form: disciplin. Vanliga och triviala citat som "Ingen smärta, ingen vinst" är förvissa sanna, men Ronaldo och andra elitidrottare är medvetna om hur viktigt det är att följa en träningsrutin.

Den tidigare Manchester United stjärnan tränar fem gånger i veckan i Real Madrids träningsläger, Valdebebas. I genomsnitt tränar han runt 3-4 timmar per dag och följer en strikt diet plan. I dokumentären "Regresso dos Incriveis 2010" har Ronaldo också sagt att han respekterar sin sömn och gillar att gå och lägga sig tidigt så att han kan gå upp tidigt.

Såhär ser Cristiano Ronaldos dagliga träningsrutin ut:
- Tre till fyra timmars daglig träning för att försäkra att han har en låg kroppsfettsnivå (<10%).
- Vissa perioder håller han på med konditionsträning (cardio) i 25-30 minuter.
- Högintensiv intervallträning under en kort period.
- Tekniska övningar som förbättrar skicklighet och bollkontroll.
- Taktiska fotbollsövningar som utvecklar förståelsen med lagkamraterna.
- Gymträning som utvecklar specifika muskler, men även kroppens totala styrka.


Hur man får Cristiano Ronaldos magrutor
?
Att få Ronaldos kända sexpack kan vara en tuff utmaning. En sak som man måste hålla i minnet är att man kan endast se sina magrutor om man har en låg kroppsfettsnivå. Alltså spelar det ingen roll hur mycket du tränar för att få magrutor om du fortfarande är lite mullig, eftersom de kommer alltid att hålla sig under den feta huden. Med detta sagt, bör man, precis som Ronaldo gör, minska sitt kroppsfett till 10% eller under. Ronaldo gör 3000 situps varje dag för att behålla sina magrutor. Enligt The Daily Star kan han spendera mer än en timma på att träna sina magrutor, ibland när han tittar på TV.

Cristiano Ronaldos kostplan
Det är ingen hemlighet att bakom en bra träningsrutin ligger en bra kostplan. Ronaldo är medveten om att han behöver äta hälsosamt och han är alltid försiktig med det han äter. Följande kostplan visar ett exempel på Ronaldos diet.

Antal måltider: En av de viktigaste faktorerna är hur ofta man äter per dag. Det rekommenderas att man har två till fyra timmars mellanrum mellan måltiderna, vilket kan resultera till runt 6 måltider (inklusive mellanmål) per dag.

Frukost
: På morgonen, efter att ha sovit i åtminstone åtta timmar, äter Ronaldo mat med proteiner och kolhydrater, som till exempel frukt, fullkornsprodukter, ägg eller mjölk. Det här är en av de viktigaste måltiderna, därför är det viktigt att tänka på vad man äter.

Lunch: Ronaldos första regel gällande lunch är att inte äta mycket mat. Han strävar efter en kalorifattig måltid, med frukt och mycket grönsaker. Några exempel är en enkel pastarätt eller kyckling med caesar sallad, som är två rätter rika på vitaminer, proteiner och mineraler.

Middag: Ronaldos sista måltid (exklusive mellanmål) består av en rätt rik i fibrer, proteiner, vitaminer och kolhydrater. Då är det vanligt att han äter kycklingbröst med ris och gröna böner, samt frukt till efterrätt. Ronaldo undviker dock att äta innan han äter. Dessutom använder han inte vassleproteinisolat eller något liknande i sin träning eller diet.

En dag med Karim Benzema

1
I nedastående video ser du hur en dag ser ut för Benzema. Han gillar inte frukost, läser fansens twitter meddelanden och använder ofta termen "BBC". Videoklippet är på franska, men under hittar du en översättning.

Karim Benzema, anfallare
: Det är måndag och vi är på Base Camp. Låt oss spendera dagen tillsammans. Följ mig.
Nu äter vi frukost, chillar och tar en liten promenad för att vakna till.

09:00 Frukost: Vanligtvis äter jag inte frukost, men ända sedan jag varit här kommer jag hit varje dag. Speciellt med mitt jetlag. Jag vaknar tidigt. Det har blivit en vana. Frukost är viktig. Vanligtvis äter jag ägg, men idag är jag inte så hungrig så jag äter frukt.

10:15 Frisör: Haha denna stil passar med skägget. Jag klipps alltid av samma frisör, men här har jag inget val. Men det är lugnt, den här killen är bra.

11am avkoppling: "Nu kan du visa oss ditt rum" Så.. Jag sover här, det här är min säng, där, det är mina saker. (Visar upp en T-shirt) Voila! "Personifierar de ditt rum?" Ja, de hänger upp några bilder här och där. Här ser du en bild från Madrid, det finns 2-3 bilder på det franska landslaget. För att vara ärlig är det snällt av dem.
"Så du mår bra här?" För att vara ärlig, fantastiskt, jag har allt jag behöver.

Lyssnar på de spanska kommentatorerna: "Är det du?" (pratar de om dig?) Ja.
Det finns ett rum där vi gymmar, annars stannar jag i mitt rum för att koppla av och vila. Ja, jag försöker vila större delen av tiden för att återhämta mig. Voila, jag ändrar inte på min vanliga rutin (sin rutin i Madrid).

Twitter Jag följer fansen på Facebook, Twitter, Instagram då och då. "Är det viktigt för dig?" Ja, det är bra, det är bra att vara nära sina fans. På så vis vet du vilka som stöttar dig. Så jag skickar några bilder och sådana saker. "Gör du det själv?" Ja, det är jag, jag, jag.

Lyssnar på rapp (klicka här för att lyssna på låten): "Lyssnar du på denna musik just nu?" Ja, på sistone har jag lyssnat på det här. BBC bro, LA BBC!

12:30, Lunch: Lite pasta, lite pasta.

15:15 Med sjukgymnasterna: Innan träningarna rör vi på höfterna, voila. Innan träningen är vi varma.
"Gör du det varje gång innan träningarna?" Varje gång, varje dag, till och med under matcherna, så här (blinkar). Om jag är bra på planen så är det tack vare Titi (sjukgymnasten).

15:45 Träning

18:30 tillbaka till Base Camp: Kallt bad efter träningen, lite kallt vatten till musklerna. (Bakgrundsröst: Ohh Karim, kom!)

19:15 Återhämtning: Nu är det dags för ett varmt bad. Vi tar kallt-varmt-kallt-varmt bad när vi återhämtar oss, men jag kan inte ta ett kallt bad. Lolo (Loic Remy) använder den. Ser du? Se och lär.
"Hur många gånger gör ni det här?" Jag vet inte, 8-9 gånger. Jag måste göra det, jag behöver det. När jag inte gör det märker jag skillnaden, därför gör jag det här varje dag.

11:00: Dags att sova, krigaren måste få vila och imorgon åker vi till Rio klockan 09:00. Godnatt, vi ses snart.

De är inte som du och jag

1
För tre år sedan sände La Sexta ett program som kallades för "Supercasas" där de visade några av de lyxigaste och exklusivaste husen i Spanien.

I detta inlägg ser du hur Cristiano Ronaldo, Alvaro Arbeloa, Zinedine Zidane, Raul och Michel Salgados hus ser ut. Du kommer antingen att känna dig riktigt, riktigt avundsjuk efter att ha sett bilderna, eller så kommer du vilja bli en professionell fotbollsstalker.

Låt oss börja med Cristiano. Enligt arkitekten Joaquín Torres är portugisens 800-kvadratmetershus utspritt över en våning. Det har sju rum, åtta badrum, en japansk uteplats, ett troférum och några barnrum (vilket Ronaldo bad om innan han fick sin son). Han frågade också efter ett piano, den första fotbollsspelaren som ber om det enligt Torres.

Arbeloas 200-300 kvadratmetershus renoverades helt och hållet för att få ett monokromt utseende med allting i svart och vitt.

Zidanes hus i Madrid är mer klassiskt, och han bad om en speciell trädgård.

Rauls hus i Madrid är säkerligen tillräckligt stort för hans fem barn.

Och Michel Salgados sommarhus med inomhuspool har en fin utsikt över havet.

Corazón, Carácter y Pasión: del 6

5
Följande inlägg består av det sista avsnittet på kapitlet "Sergio utan skor". Det är också det sista inlägget med avsnitt från hans bok. Du kan köpa boken här, men tänk på att den är skriven på spanska.

Minnen av hans bror, René.
Jag är åtta år äldre än Sergio. När jag var 15 spelade jag för Camas ungdomslag och han spenderade alla sina eftermiddagar med mig. Han spelade alltid, och alltid med äldre barn. Alla pratade om honom eftersom han var så kort, men jättesnabb. Och han gjorde många mål.

Han ville vara med mig eftersom han gillade atmosfären av att tillhöra ett lag, trots att han var jätteliten. Senare spelade vi mot varandra en gång, bara en gång. Han var 15 och spelade för Sevilla och jag för Deportivo Demo. Det var en vänskapsmatch. Eftersom hans tränare kände oss bestämde han att Sergio skulle täcka mig. Jag var en anfallare och den dagen spelade han som mittback.

När jag fick den första långa och höga passningen hoppade han upp samtidigt som mig och armbågade mig så att min läpp skadades. Jag stirrade på honom och bad honom att kontrollera sig själv, att han inte kunde försvara sådär. Han sade att han alltid spelade med sådan intensitet, och han skulle inte ändra sitt spel bara för att han möter sin bror eftersom det var en allvarlig match, trots att det bara var en vänskapsmatch.

Några minuter senare tog jag tag i honom som Michel gjorde med Valderrama för att minska spänningen. Han var riktigt upprörd och bad mig att sluta larva mig, att vi spelade en fotbollsmatch och att han inte spelade för att ha kul. Dessa två historier definierar hans personlighet och karaktär perfekt. Efter det lät han mig inte röra bollen, han fick den alltid före mig.

Sedan tog min tränare ut mig och skällde ut mig framför mina lagkamrater. Han skällde ut mig för att ha låtit min bror, som var åtta år yngre än mig, göra mig ineffektiv och frågade om jag skämdes över att en 14-årig pojke fick ut det bästa av mig. Mina föräldrar, min syster, min mormor och morfar var alla på matchen. Alla såg hur Sergio tog vinden ur mina segel. Jag var arg på honom för det, men jag började också inse hur långt han kunde gå eftersom han kunde stoppa en anfallare som var åtta år äldre än honom.

Min familj bestämde att Sergio skulle ta fotbollen på största allvar och min pappa bad mig att förbereda mig själv på bästa möjligt sätt för att få utbildningen som behövs för att ta hand om hans karriär. Han sade, "hellre du än någon annan". Då tände han en eld inom mig. Jag fick lära mig att bil stark eftersom jag inte kunde svika min far eller lillebror. Tack vare honom kunde vi gå framåt eftersom det var Sergio som lyckades övervinna alla hinder. Han tog det på allvar. Han gav upp många saker som barn i hans ålder gav upp för att gå långt i fotbollen. Många gånger har han sagt att det var värt det. Det var värt det för oss också.

Man kunde se att han hade ledarskap när man såg honom träna och hur han såg på sina lagkamrater. Han inkallades till Sevillas A-lag. Vid den tiden var dessa klubbar viktigare eftersom det vann regionala och nationella mästerskap.

Han förlorade inte sina tekniska skickligheter när han började växa. Vi har goda gener. När han var 16 tog han sig till klubbens andradivision och när han var 17 spelade han för A-laget. Vi bråkade med Sevilla om hans kontrakt. Det var en speciell dag för alla när han debuterade för den första divisionen med Sevilla på Riazor. Hela familjen kollade på matchen hemma hos en av våra farbröder och vi alla grät av glädje efter matchen.

Hans sista säsong med Sevilla var galen. Innan Madrid kontaktade oss fick vi ett bud från Valencia. Quique Sánchez Flores ville ha honom oavsett pris. Sevilla ville inte sälja honom. Vi hade ingen brådska. Vi erbjöd till och med Sevilla ett livslångt kontrakt så att vi kunde stanna. Det var i maj. Lite senare kontaktades vi av Madrid. Florentino ringde Sergio och frågade om han ville spela för Madrid. Presidenten ville veta om vi hade fattat ett beslut. Sergio sade ja och Florentino svarade: "oroa dig inte, du kommer att spela för Madrid". Och han höll sitt löfte. Ända sedan dess har han stöttat Sergio professionellt och personligt.

De första månaderna i Madrid var jättesvåra. Två långa månader i hotellrum gör att man blir trött på varandra. Men när vi fattade beslutet visste vi att inget skulle vara lätt. Den första säsongen var kaos. De bytte tränare och president. Jag medger att vi erbjöds att lämna Madrid under de två första åren, men vi övervägde dem aldrig eftersom vi inte ville flytta. I Milano träffade vi folk från AC Milan och Inter. Sen, när Ronaldo återvände till Milan, försökte de om på nytt. Han pratade gott om Sergio och eftersom de redan kände honom försökte de att signera honom.

I Madrid förbättrade vi hans kontrakt, först med Ramon Calderon och sen med Florentino Perez; vi signerade ett kontrakt till 2017. Vi var lyckliga och kände oss uppskattade. Vi får alltid nya samtal eftersom han är en önskad spelare. Han har vunnit två EM och en VM, och han är bara 26 år. De ringer och säger att Manchester City är intresserade, samma sak med United. Om man lyssnar på vad de erbjuder skulle man bli galen, men Sergio vill hålla fötterna nere på marken, som han alltid har gjort.

Sergio har mognat jättemycket. Han har nya drömmar och nya projekt. Han har samarbetat med Unicef i fem år och även med RealMadrid Foundation, som har öppnat en fotbollsskola i Camas. Han jobbar med Apascovi Foundation och även med Small Desires Foundation. Vi gör gärna dessa typer av samarbeten, och Sergio gör allt det här utan publicitet. Han har besökt sjukhus och fängelser.
Minnen av hans syster, Miriam.
Han var alltid barnet i familjen. Jag har tre fädrar, min riktiga far och mina två bröder, som har skyddat mig från allt. Sergio skyddade mig lite mer efter eftersom vi är nästan lika gamla och under hans barndom spenderade vi varje dag tillsammans. Vi gick på samma skola. Jag är två klasser äldre än honom, men vi hade samma vänner. Han brukade dock sparka ut mig för att jag var tjej.

Han var alltid en glad unge och jag kommer ihåg när han spelade fotboll på gatan. Han var ingen dålig elev, men eftersom han bara tänkte på fotboll hade han ingen tid över för studierna. Han gillade bild och idrott. Han var smart. Han kunde läsa något och komma ihåg det direkt, utan att glömma det. I Camas kallades han för Schuster eftersom han var blond och hade sitt hår som den tyska spelaren.

Han har alltid varit flörtig. Han var charmig och alla tjejer bråkade om honom. Han har varit en stolt kille sedan barndomen. Han bad aldrig om ursäkt, men han klagade aldrig heller. Om han blev straffad för något brukade han bara gå till sitt rum utan att argumentera. Vi bråkade jättemycket, men vi kunde inte separeras. Jag brukade till och med göra frukost till honom.

Han ville inte ha med mig hela tiden så han brukade be mig att gå. Jag brukade klaga till min pappa och han blev utskälld för det. Han brukade bli upprörd eftersom jag retade honom efteråt.

När han spelade för Sevilla i en så ung ålder ändrades våra liv lite eftersom vi fick hämta och lämna av honom. Jag kommer ihåg att mina föräldrar bad oss att leva som vi alltid har gjort så att han inte får stora förhoppningar. Men självklart var vi alla glada över att se honom växa och höra folk prata om honom. Våra semestrar ändrades också eftersom han började spela för regionala lag och vi kunde inte spendera mycket tid på stranden, som vi gjorde när vi var barn.

Sergio var specialist på att ge våra bilar smeknamn. Den gröna Ford Fiesta kallade han för "Lanzallamas" (Eldkastare) för dess avgasrör. Och hans första bil, en Audi 3, kallade han för "Bala Roja" (Den röda kulan).

1998 flyttade vi till Tomares. Under vårt sista år i Camas bytte vi skola. Vår pappa tog oss till skolan. Han fick också en taxiförarlegitimationen eftersom han spenderade hela dagen på att köra oss runt. I Tomares skaffade vi nya vänner, men vi försökte spendera så mycket tid som möjligt med varandra, men han brukade komma hem sent på grund av sina träningspass. Så vi kunde inte leka med varandra lika mycket på gatorna.

Den mest traumatiska händelsen för mig var när han signerade för Real Madrid och vi alla gick med honom. Jag kommer aldrig att glömma hans presentation. Min mamma och jag grät jättemycket. Mitt liv förändrades helt och hållet. Jag jobbade i en butik i ett köpcenter i Nervion och lämnade allt bakom mig; mitt jobb och mina vänner. Våra föräldrar klargjorde att vi fyra borde vara med honom. Vi bodde i ett hotell i två månader, men det kändes som en evighet. Senare bodde vi i ett hus på området Parque Conde de Orgaz. Min mamma och jag gick fram och tillbaka mellan Madrid och Sevilla, men min mamma och René stannade med honom.

Jag vet att jag är hans ögas äpple. Så fort han började tjäna pengar började han köpa presenter till mig. Den första var en märkesväska. Jag älskar väskor. Sergio har en enkel stil. För några år sedan gillade han inte mode alls. Han var nöjd med sina tre kostymer. Nu gillar han det. Vi går ofta ut och shoppar tillsammans, bara vi två.

Han har alltid kul med sin musik, sin flamenco och sina vänner. Han älskar tjurfäktning och han gillar att gå till stallet. Vi har haft några bra historier om våra tatueringar. Den första han gjorde var en ande. Han var 15. Han försökte dölja den under tröjan, men en dag såg min pappa den och blev jättearg på honom. I början gillade vi den inte, men sen insåg vi att den var omöjlig att undvika.

Corazón, Carácter y Pasión: del 5

8
Följande inlägg består av ett nytt kapitel från Sergio Ramos bok, Corazón, Carácter y Pasión. I detta kapitel, vid namn "Sergio utan skor", pratar hans föräldrar, syskon och vänner om honom.

En liten biografi
Sergio kom till denna värld på en påsksöndag, den 30 mars 1986. Han var det tredje barnet i Ramos-Garcia familjen, efter René (35) och Miriam (29). Paqui (Ramos mamma) födde Ramos på morgonen. Hon ringde sin mamma Reyes och tillsammans gick de till sjukhuset Virgen del Rocío de Sevilla. Familjen bodde i Camas. Sergio spenderade sina elva första år där. Utanför hans hus fanns det ett litet torg. Bakom huset, framför hans rumsfönster, fanns en fotbollsplan. Lite mindre än 50 meter bort låg den offentliga skolan La Colina. Sergio spenderade en stor del av sin barndom där.

När han var 12 flyttade familjen till Tomares, en stad i närheten, och till en annan kommun: El Mirador. Han spelade för Sevilla och försökte kombinera sina studier med fotbollen. Han säger att "dessa dagar var svåra stunder. Hela familjen såg efter mig och tog mig till träningarna. Jag kommer aldrig att glömma deras ansträngningar och uppoffringar. Jag är förevigt tacksam mina färfädrar, syskon och föräldrar.

Minnen från hans mamma, Paqui.
Sergio vägde 3950 kilogram när han föddes, nästan lika mycket som René och Miriam. Som pojke orskade han inga stora problem. Han sov bra och åt allt, till skillnad från hans bror. Han har alltid ätit bra. Det finns vissa rätter, som till exempel kikärter, som han inte gillar, men gör du dem till mos kommer han att äta dem utan problem. Hans favoriträtt är kyckling med sås.

Han var en virvelvind, han stannade aldrig och satt aldrig stilla. Han var jätteglad, munter och hade alltid ett leende på läpparna. Han bad oss alltid om fotbollsskor, och när han var fyra eller fem köpte vi honom Deportivos ställ. Han valde dem när vi gick till butiken.

Jag försökte alltid få honom att ta en siesta (tupplur), speciellt under de varma eftermiddagarna i Sevilla, men så fort jag vände mig om var han ute på gatorna igen. Lyckligtvis fanns det ingen trafik i vårt område. Han var alltid med sin syster Miriam, som är 18 månader äldre. De växte upp tillsammans och hade samma vänner, men han gillade inte att hon alltid var med honom.

Han gillade inga andra sporter som involverade bollen, men han gillade bilar och kortspel. Han är mycket tursam, han vinner hela tiden. När han var nio signerade han för Sevilla och hans liv förändrades. Då bestod hans dagar av endast skola och träning. När vi flyttade till Tomares brukade min man, jag eller hans bror ta honom till träningen och matcherna på helgerna. Jag gillade inte fotboll, men efter att ha sett honom spela så många gånger började jag gilla det. Jag har lidit jättemycket eftersom vid den tiden var han inte lika stor och stark som han är nu. Han var kortare, jätteliten. Och varje gång jag såg honom på planen började mitt hjärta dunka fort, som om det skulle hoppa ut ur mitt bröst.
Han var en bra elev. Han pluggade inte alltid, men han var smart. Hans syster pluggade jämt. Sånt som tog henne tre timmar att lära in, lärde han sig på en halvtimma. En gång, när han var 14 eller 15 år, pratade rektorn med oss för att säga att han låg efter. Hon sade att han måste ge upp fotbollen! Han bytte till kvällskurser, men han led. Han brukade sova på middagsbordet eller när han studerade. Några veckor tränade han både på morgonen och på eftermiddagen. Vi anlitade en privatlärare till honom, men han tyckte inte om det. Vi, som föräldrar, kände ett stort ansvar eftersom det är jättesvårt att acceptera att ett av dina barn måste lämna skolan för fotbollen. I många fall misslyckas pojkarna. Men han visste vad han ville och han insisterade. Han var övertygad om att han skulle gå långt.

Hans besatthet av fotboll förändrade familjens livsstil eftersom vi var tvungna att organisera våra liv runt träningspassen. När han kom hem berättade han hur det gick. Han har alltid gjort det, men med tiden berättade han bara anekdoter. Han var alltid ansvarsfull. När han växte upp insåg han att han inte hade samma liv som sina vänner. Han gick inte ut på helgerna, han stannade hemma med sina vänner och sin syster eftersom han hade en match dagen efter.

Han fick växa upp rätt så snabbt. Jag har gråtit jättemycket eftersom han inte kunde göra samma saker som andra barn i hans ålder gjorde. Han fann tröst i musiken och sin syster. En dag kunde han gå till ett nöjesfält. Han ville inte åka några banor, utan han ville bara spela de här skyttespelen för att vinna mjukdjur till Miriam.

Det fanns en tid då han sade att han ville bli en tjurfäktare, men hans passion för fotboll var starkare. Vi hade redan lidit av att se honom spela fotboll, så tänk dig vad svårt det hade varit för oss att se honom som en tjurfäktare! Hemma älskade vi alla tjurfäktning; det är en familjetradition. Vi brukade inte ta med honom eftersom han var så ung, men en dag gick vi till La Maestranza. Han var tre eller fyra år. Curro Romero, Rafael de Paula och Antonio Ordóñez var fäktarna. När Curro stred sade Sergio att han behövde gå på toa. De som satt bredvid oss började bli nervösa. Det var så pinsamt. Jag kunde inte gå upp mitt i fäktningen. Dessutom var det en bra dag för Curro. Jag kommer aldrig att glömma det. Vi satt på första raden, det var tyst i hela arenan.

Han sparade alltid sina pengar. När han fick pengar spenderade han aldrig allt på en gång. Han lånade till och med ut till sin bror René, som spenderade alla sina pengar. Varje gång René bad honom om pengar, sade han när han skulle återbetala honom och hur stor ränta han skulle betala. Han har dock alltid varit generös när det gäller hans familj. Han har alltid varit noggrann med presenterna han ger mig. Han överraskar mig alltid när jag förväntar det minst; det behöver inte vara en speciell dag. Han är en mammas pojke, men han föredrog sin mormor Reyes.
Han gillade alltid att klä ut sig till fester. När han var liten brukade han alltid ha på sig slips på födelsedagar. Han brukade också ha på sig Renés kläder, men när han fick egna pengar köpte han sina egna kläder. Hans tillflykten är musik, hans familj, landsbygden och nu även hans ranch.

Hemma var han inte busig, och man märkte varje gång han gjorde något eftersom han inte visste hur han skulle dölja det.

Minnen av hans pappa, Jose Maria.
Om någon ska klandras för Sergios kärlek för spelet, är det jag. När jag var 19 tränade jag tre gånger med Sevilla. Vid den tiden var Max Merkel tränaren, och Jose Maria Negrilla hans assistent. Sen ville jag göra lumpen och skadade mitt knä. De berättade för mig att det var allvarligt, men jag ville inte operera mig eftersom det fanns en stor risk att bli förlamad. Dessutom sade dem att jag inte skulle ha några problem med att leva ett vanligt liv om jag inte spelar någon sport som krävde mycket ansträngning. Många år senare gjorde jag operationen och jag gick till och med till Sydafrika med kryckor eftersom jag inte skulle missa se min son bli världsmästare efter allt vi har gått igenom.

Jag gillar att spela fotboll, men jag brinner inte för det. Jag spelade när jag kände för det. René var lite som mig. Vi fick höra att vi var bra, men vi gillade andra saker också. Hela min familj stöttade Sevilla.

Vid 7-års åldern började Sergio spela för Camas. Han brukade gå med sin bror till träningspassen, och om de äldre killarna lät honom spela med dem, gjorde han det. Eftersom han inte kunde signeras förrän han fyller nio år sade han till alla att han är nio och spelade för Camas ungdomslag. Samma sak hände när han gick till Sevilla, han sade att han var nio när han bara var åtta.

Han gillade alltid att spela med andra barn. De satte honom som målvakt och sköt hårda skott på honom. Han gillade det, men jag övertygade honom att byta position. Vid den tiden var han jätteliten och kort. Han började inte växa tills han blev 12 eller 13. När vi gick till Sevilla var Pablo Blanco där. Han tog inte bara en chans med Sergio, utan följde också hans framsteg och hjälpte honom jättemycket med personliga problem. En annan viktig man i hans karriär var Joaquín Caparrós. Han har tur som träffade en tränare som var mer än en tränare. Han övertygade Sergio att han kunde gå långt om han ville, och Sergio ville det verkligen. Det kanske låter dåligt när det kommer från mig eftersom jag är hans far, men de som har sett honom växa upp vet att Sergio har jobbat lika hårt som alla andra. Han hade tur med att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Sergio blev ett proffs när han var 15. Han lyssnade, tittade, lärde sig. Han gick till träningspassen en timma i förväg, och lämnade en timma efter alla andra. Han stannade med dem som lärde honom saker. Dario Silva, till exempel, var någon som förklarade saker för honom och han brukade ta honom till träningspassen.

När René var 14 eller 15 var jag tvungen att säga till honom att ta fotbollen på största allvar eller ge upp det och fokusera på något annat. Han hade talang, men han hade inte rätt attityd. Med Sergio bestämde vi oss för att fokusera på fotbollen även om det innebar att han tvingades lämna sina studier bakom sig, det sista vi ville. Jag berättade för René att han borde ta hand om sin bror och förbereda sig själv på bästa möjliga sätt för att hjälpa honom med allt han behöver. Han tog an utmaningen. På bara ett år signerade vi fyra olika kontrakt.
Jag brukade ta Sergio till träningspassen med hans mammas Ford Fiesta. Vissa gånger skjutsade hans mamma eller bror honom. En dag blev det ett missförstånd mellan oss och vi lämnade honom på träningsplanen. När träningspasset var över satt han ner och väntade på oss. Det var vinter och det blev mörkt snabbt. Många av hans lagkamraters föräldrar frågade om han ville bli skjutsad hem, men han sade nej eftersom hans pappa eller bror skulle hämta honom. Ingen kom, planen stängdes för dagen och hundarna släpptes loss. De sprang efter Sergio och han tvingades klättra upp i ett träd för att undkomma dem tills en säkerhetsvakt gick förbi, såg vad som hände, kontrollerade hundarna och ringde oss för att hämta honom.

Hela familjen gick på hans matcher, både hemma och borta, inklusive när han spelade för Sevilla. Första gången han gjorde en volt efter att ha firat ett mål var med Sevilla, mot Cadiz. Vi vann med 3-1 och han gjorde två mål. Vid den tiden gjorde han det framåt och utan sina händer. Nu gör han det baklänges.

Han var älskad i Sevilla eftersom han är ädel. Han hade alltid en bra relation med tränarna, cheferna och säkerhetsvakterna. Han var inte med stjärnorna, men en gång fanns det inget vatten i hans lags omklädningsrum, så han gick till A-lagets omklädningsrum för att duscha. Han började prata med Mami Quevedo, som gav honom ett par skor. Han har inte glömt det, och för honom är Quevedo oåtkomlig.  Sergio var ingen skrytare, men då och då kom han hem med skor från Galardo, Moya eller Carlitos.

Hans rum var fullt med tröjor och foton. Som ett barn stöttade han Sevilla och Deportivo, vilket vi inte förstod. Han sade att han gillade Rivaldo och Bebeto. En gång gick han till hotellet Colón de Sevilla för att fråga om Barcelona spelarnas autograf. Han fick inte gå in, så han smög in genom ett fönster och fångades av vakterna. Han sade att Nadal följde honom till Ronaldo som signerade en autograf till honom. Senare blev de bra vänner i Madrid och han berättade historian till Ronaldo. De var så nära att Sergio köpte Ronaldos hus när han lämnade för Milan.

Corazón, Carácter y Pasión: del 4

2
Detta inlägg består av det sista avsnittet på kapitlet "The XI of My Life" från Ramos bok. Här pratar Sergio om musik och sin älskade Andalusien.

Musik, min hemliga tillflykt.
I mitt hus var musik något vardagligt och vanligt från dagen jag föddes. Jag växte upp till flamenco musiken. I bilen, när mina föräldrar eller bror körde mig till Sevilla för träningspassen, brukade vi alltid lyssna på flamenco. Alla har sina favoriter, och jag kommer ihåg att jag lyssnade på Camarón, Juan Luis Guerra, Triana… Min syster gillade Camela jättemycket.
Vid den tiden hade vi kassettband och Walkmans, och vi använde pennor för att spola tillbaka tapeterna så att vi inte behövde slösa på batterierna. Under den tiden var jag liten. Jag somnade alltid när jag lyssnade på radion. Min bror René fick komma och stänga av den för att spara på batterierna. Jag lyssnade på allt möjligt: Potito, José Mercé, Camarón, Niña Pastori…

Jag spelade inte riktigt något instrument, och jag kan bara dansa lite. Jag var bättre på att sjunga. Jag spenderade hela dagen på att sjunga. När jag var liten spelade jag el cajón och nu försöker jag lära mig att spela gitarr.

Nu sover jag inte till musiken längre eftersom texten får mig att tänka och påminna mig om personliga ögonblick. Nu, om jag måste, sätter jag på naturljud, vågor, fåglar eller pianomusik av Yiruma eller Sakamoto för att sova. Det lugnar ner mig.

I omklädningsrummet är jag den officiella DJ:n för både Real Madrid och landslaget. Under mitt första år försökte jag ta kontrollen över musiken lite i taget. Jag frågade runt och gjorde CD skivor. Flamenco är alltid där, nästan alltid innan matcherna, men det är en stor variation; från Camarón till Michael Jackson. Jag kan spendera en hel dag på att lyssna på musik från Alejandro Sanz till Marc Anthony.

Jag har sjungit med körer för Niña Pastori och jag har också spelat in en sång med Canelita, “A quién le voy a contar mis penas".

Luis sade att jag var den jobbigaste människan i världen. Capello lät oss inte sätta på musik i omklädningsrummet. Del Bosque säger också att jag gillar att röra upp saker, men för mig är det en livsstil. Jag är ung och unga människor lever för musiken. Jag väljer vad jag lyssnar på beroende på mitt humör. Om jag är ledsen sätter jag på sorglig musik och om jag är glad sätter jag på glad musik. Jag vet att det borde vara tvärtom, men jag bryr mig inte, jag är envis.

Andalusisk fusion, landsbygd, tjurar, hästar.
Jag har gillat landsbygden ända sedan jag var liten och jag spenderar mycket tid där. På söndagarna brukade jag och min familj åka till Sevilla med mina kusiner för att äta och spendera hela dagen utomhus. Jag har alltid gillat hästar. Jag gillar hundar, men när vi bodde i en lägenhet fick jag inte ha en av mina föräldrar. Varje gång vi passerar en häst på motorvägen vill jag skaffa en. Min pappa fick stanna bilen eftersom han visste att om han inte hade gjort det hade jag klagat resten av vägen. Det var bättre att stanna två minuter än att jag spenderar hela dagen i tårar.

Nu har jag en ranch, som jag går till för att koppla av. En till två dagar är tillräckligt för att hjälpa mig att återhämta mig från spänningen från fotbollen. Nu har jag också mer än 20 hundar. Jag har stora hundar för att jaga med och en rottweiler vid namn Indio. Jag har också hönor, tuppar, en hjort och en get som jag växte upp med.

Jag och mina vänner samt min familj går många gånger för att se min svåger Carlos. Jag älskar att rida hästar, men eftersom jag inte får göra det ger jag dem mat, tar hand om dem, går runt med dem, tar en titt på hingstarna och kalvarna. Jag har en hästvagn som jag tar turer med runt ranchen.

Jag har också gillat tjurfäktning ända sedan jag var liten, vilket jag har fått från båda min förfädrar och min pappa. Vi är från Camas, en stad med tjurfäktning. En dag, när jag var på La Maestranza [tjurfäktningsarena i Sevilla] med mina föräldrar, behövde jag gå på toa. Det var mitt i en tjurfäktning och där har man stor respekt för fäktaren så ingen rör sig. Och tjurfäktaren var ingen annan än Curro Romero. Det var ett ögonblick då alla runt omkring mig iakttog mig. "Ungen kissar här, señora!" sade de till min mamma.
När jag var 10 eller 11 sade jag att jag skulle bli en tjurfäktare eller fotbollsspelare. Jag visste dock att fotbollen skulle vinna. Jag berättade det för min mamma många gånger och hon svarade att det skulle vara bättre för mig att spela fotboll eftersom mitt liv inte skulle stå på spel och hon skulle inte lida lika mycket.

Trots att jag inte är en tjurfäktare har jag inte förlorat min passion för det. Det jag beundrar mest med det är att man inte vet om man kommer att komma hem på natten. Jag har mött många människor från denna värld tack vare fotbollen. Fotbollen, tjurfäktning och musik går hand i hand. Nu är jag bra vän med Alejandro Talavante, Jose Maria Manzanares, Morante, El Juli och Sebastian Castella...

Talavante är som en bror för mig. Han gillar fotboll och han stöttar Real Madrid. Under Capellos tid hade han en dag då han stred mot sex tjurar i rad på Las Ventas. Jag var avstängd och kunde inte spela. Jag gick till arenan eftersom reglerna säger att man måste vara i omklädningsrummet om man inte spelar. Med 15 minuter kvar såg jag att mitt lag höll på att vinna, så jag gick till Las Ventas. Folk tog bilder på mig där och jag anklagades för oprofessionellt beteende eftersom jag lämnade mitt lag för att se på en tjurfäktning.
Jag medger att jag gjorde ett misstag. Jag bad mina lagkamrater och fans om ursäkt, men jag ville vara med en vän på en viktig dag för honom. Jag fick inga böter, men jag lärde mig en viktig läxa, vilket är att jag borde ha stannat med mitt lag. Man lär sig från sina misstag. Åtminstone så gör jag det.

Vi fotbollsspelare är förbjudna från att stå framför en tjur, men för ett antal år sedan, när jag började spela för Sevilla, stred jag mot en yngre tjur. Om det inte var förbjudet hade jag stridit mer. Jag gillar det och när jag pensionerar mig skulle jag vilja strida en tjur i en festival.

Corazón, Carácter y Pasión: del 3

0
Följande inlägg består av det tredje avsnittet på kapitlet som Ramos har skrivit själv. Han pratar om hur Copa del Rey trofén gled ur hans händer, de tre tränarna som har haft ett stort inflytande på hans karriär och straffsparken mot Bayern München.

Känslan att vara en mästare.
En av anledningarna till att en ung kille som mig signerade för Real Madrid var för att vinna titlar. Och nu, med åtta säsonger bakom mig, inser jag att jag firade den första titeln, Liga de Capello, som ingen annan. Vi pratar alltid om vår första gång, och det är sant, tiden och fotbollen gör dig tuffare. Det är inte så att man blir mindre mänsklig eller mindre känslig, utan fotboll lär dig genom slag. Precis som livet.

Att vara med min familj efter matchen mot Mallorca var underbart. Mina morföräldrar, Reyes och Juan, var på Bernabeu och de tog bilder på trofén. Matchen innan, på La Romareda, var viktig. Jag är så glad att Ramudo gjorde det där målet mot Barcelona eftersom vi hade en svår match. Presidenten, Ramon Calderon, tog ett varv runt planen innan vi officiellt kröntes som mästare. Jag gillar inte sånt.
Nästa år vann vi igen med Schuster. Matchen mot Pamplina, där vi blev mästare, var sensationell. Jag påbörjade spelet som ledde till Higuains mål. Jag gick upp, jag gav den till Diarra och han passade den till Pipa. Det regnade så mycket!

Något som har imponerat på mig jättemycket är besöken i Cibeles. Senaste gången, när jag vann min tredje liga, såg vi madridistas som fyllde alla gator. Det var otroligt att se så många madridistas tillsammans, att se fansen från Alcalá till Puerta de Alcalá och på andra sidan från Paseo del Prado to la Castellana... Fansen njuter av dessa stunder mest. Man vill bara kliva av bussen och fira med dem.

Vi gick också ut för att fira vår senaste ligavinst på grund av dess betydelse och antalet titlar vi nådde, vilket jag tror är oslagbart. De borde ge ut två troféer i sådana fall. Det var samma sak med kampanjen som vi hade med Pellegrini. Vi fick 96 poäng. Den här klubben kräver vinster, men jag tycker att Pellegrini gjorde ett jättebra jobb. Jag beundrar honom. Han är en bra person.

Och självklart måste jag nämna Copa del Rey, och hur det gled ur mina händer och föll. Det har blivit en del av min historia. Vi var framme i Cibeles och jag stod längst fram på bussen med cupen i båda mina händer. Bussen bromsade lite och jag ramlade framåt. Eftersom det fanns en stång kunde jag luta mig på den, men sedan vände bussen och jag föll baklänges. För att inte ramla var jag tvungen att ta bort en hand från trofén. Jag försökte hålla den med bara ena handen, men med denna rörelse föll den. Den vägde jättemycket, nästan 20 kilogram.

Mina lagkamrater var inte arga på mig. Mourinho frågade mig vad som hände och han berättade för mig att det viktigaste var att vi vann, att den inte skulle tas ifrån mig om den ramlar. Dessutom fanns det en kopia som gjordes ifall något händer, och dagen efter fick vi den.

De tre vise männen.
Jag har lärt mig saker från alla tränare jag har haft, och jag har haft många. Men jag tror att tre män har haft ett speciellt inflytande på min karriär: Joaquín Caparrós, som upptäckte mig, Luis Aragonés, som gav mig min debut i landslaget och Vicente del Bosque, som alltid haft förtroende för mig.

Jag börjar med Joaquín Caparrós, en viktig man i min karriär och en modig tränare som har alltid stöttat ungdomsakademin. Han kom för att se våra träningspass. Min pappa såg honom, men han sade aldrig någonting till mig så att jag inte skulle bli nervös. Jag beundrar hans mod. Klubben signerade Baptista och Dani Alves. Navas var redan där. Han 'befordrade' Puerta och mig. Han bänkade Alves för mig. Han hade stort förtroende för mig eftersom han hade sett mig spela i två år. Sedan spelade han med Navas på vänsterpositionen för att låta Alves spela i höger. Alla är inte så modiga. Caparrós har fotbollens värderingar. Han älskar sport.

Jag har olika anekdoter om honom. Den bästa som definierar honom hände när jag hade redan börjat träna med A-laget och vi hade en vänskapsmatch nära Sevilla, något vi kallar för “Champiñones Lui". De unga spelarna, som vanligtvis spelar minst spelade denna typ av match. Vi skulle mötas i arenan, men vi hade ett problem med bilen och vi var framme precis när bussen lämnade. Min pappa sprang framför den för att stoppa den så att jag kunde gå in. Caparrós sade till föraren att fortsätta åka, att inte stanna. Min pappa undrade vad han skulle göra och till slut sade han: "vi kommer att följa efter den, jag tar dig till planen med bilen". När han gjorde det försökte jag ringa lagets representant. Vi följde bussen i 40 kilometer tills de stannade för att äta något mellanmål.

När vi var framme gick jag fram till tränaren. Jag förklarade för honom varför jag kom sent, att det var mycket trafik... Min pappa bad om ursäkt, men vi fick inget svar. Caparrós sade: "efter detta kommer du se hur du adrig kommer att komma sent igen. Hur kunde en 16-åring komma sent till en möjlighet som denna? Nästa gång får du hämta med dig en madrass och spendera natten där vi möts". Han hade rätt. Jag kom aldrig sent igen.

En av kvaliteterna som jag har alltid gillat med Joaquín var att han konstant nämnde kommunikationen mellan spelarna. Han motiverar dig, ger dig självförtroende, får dig att tro på att du är den bästa även om du bara är 16 och spelar din debut. När jag debuterade på Riazor, sade han till mig: "chaval, spela som du alltid har gjort".

Jag hade en speciell relation med Luis Aragonés. Jag kommer alltid att vara tacksam honom. Han var den han är och jag var den jag är, vid den tiden yngre och någon som aldrig håller käften. Jag kommer ihåg när jag fyllde 19 i min andra match, i Belgrad. Han startade mig. Planen var jättelen och jag använde skor med aluminiumdobbar som var längre än de jag brukade ha på mig. Tja, mina dobbar är alltid längst. Under halvtid kom han fram till mig och sade: "niño, chiquito, vad har du på dig?". Jag lyfta upp min fot för att visa honom. "De är små", sade han. Det fick tyst på mig eftersom jag förstod att han ville få mig att förstå att han höll koll på mig och att han inte skulle ändra sin åsikt eftersom han insåg att mina misstag inte berodde på dobbarna.

Vår relation blev spänd i år 2008:s Eurocup. Vi skulle spela en förberedande match i Santander och han bad mig spela med anfallarna jättemycket. Under tävlingens första match stannade jag på backlinjen och han frågade varför jag inte spelade med anfallarna. Jag visste inte vad han ville. Han krävde mer från mig. Jag hade inga problem med det. Fram till dess sade han alltid vad han tyckte till mitt ansikte, men en dag i Österrike stannade vi på planen för att prata och han kommenterade vissa personliga problem som han senare berättade för pressen. Jag gillade det inte. Så nästa dag, när han pratade med oss innan träningspasset, berättade jag det för honom framför alla mina lagkamrater. Jag berättade att jag inte gillade att bli använd som ett dåligt exempel. Han pratade alltid om fotbollskoden, och han hade alltid sagt att han säger vad han tycker till ens ansikte. Nu visste alla vad som hände.
Efteråt insåg jag att jag gjorde ett misstag, men i verkligheten började jag spelade bättre. Det var vad Luis ville. Vi hade inga fler problem. Jag är också tacksam honom eftersom han lät mig spela som ett barn. Han fick ta ut Michel Salgado, en startare i Real Madrid med många års erfarenhet, för att spela med mig. Han tyckte att det var det bästa draget för laget, så han gjorde det.

Caparrós är mer lik Luis än Vicente. Del Bosque liknar inte de två andra. Vicente tar uti med saker på ett annat sätt, men alla tre har samma mål. Vicente är den "snälla polisen" när det gäller allt. Han vill aldrig besvära dig, utan han har alltid bra saker att säga. Han kan inte vara en bättre person. Det är till och med svårt för honom att säga nej till något du vill ha.

Med honom gick jag från att vara en mångsidig back till en mittback. Jag tror att han såg en möjlighet innan det faktisk hände, men han utnyttjade det aldrig eftersom han behövde en högerback och han hade mig. Det handlade inte om att ta ut mig, hitta någon ersättare och skapa problem med mittbackarna, utan Puyols skada, innan EM, fick honom att fatta beslutet. Jag började också spela som mittback i Real Madrid vid samma tidpunkt.

Vicente är mycket artig. Han frågar mig alltid om min flickvän och min familj. Han är en varm person. Han vet också mycket om mig på grund av Fernando Hierro, som är en av människorna som känner mig bäst.

Panenka, från bov till hjälte
Det faktum att jag är en försvarare innebär inte att jag inte kan ta frisparkar eller straffar. Hierro tog frisparkar och straffar under hela sin karriär och ingen ifrågasatte det. Därför förstår jag inte hur det jag gjorde kan ses på ett negativt sätt. När jag först började spela ville jag alltid göra mål. Många dagar berättade jag för mina föräldrar, "idag kommer jag att göra mål och tillägna det till er". Jag tog också straffar och frisparkar med mina lag i Sevilla. Jag satte en straff i semifinalen i EM U19.

Mitt jobb är att först försvara och sedan anfalla. Straffen mot Bayern, i Champions Leagues semifinal förra året [2012], var den första jag missade. Därför störde det mig när folk, som inte känner till min historia, sade alla negativa saker. De sade att jag blev nervös, att pressen fick ut det bästa av mig... De borde veta att ju större press jag känner, desto säkrare känner jag mig. Det sades också att jag flyttades upp i ordningen. Såhär såg ordningen ut: Cristiano och Kaká var de två första. Att båda missade satte ingen press på mig. Mitt misslyckande bör betraktas precis som alla andras, men mitt misslyckande var Sergio Ramos misslyckande. Många andra, inklusive specialister, har misslyckat, men de fick inte lika hård kritik som jag fick.
Jag förstår att det hade en större återverkan eftersom det var en semifinal och Real Madrid hade inte nått finalen på många år.  Jag tror också att det hade med att jag var från Sevilla, från Andalusien... Men jag visste hur jag ville ta den. Straffpunkten var i dåligt skick, så jag satte bollen lite bakom den, men domaren sade att bollen måste röra punkten så han flyttade på den. Jag satte inte rätt vikt på mitt stödben, och jag sparkade bollen dåligt. Jag såg det många gånger. Jag vet vad som hände. Jag stressade inte, jag sparkade den tre centimeter ovanför istället för tre centimeter under. Dessa tre centimeter ändrade allt.

Samma natt hade jag tänkt gå ut och äta med min familj och mina vänner från Sevilla, men jag gick hem. Jag kände inte för att göra något. Det enda jag sade till mina föräldrar var att nästa gång jag tog en straff skulle jag göra en Panenka.

Dagen efter tog jag den om och om igen. Att folk trodde att jag inte var redo gav mig styrka. Jag övar på straffar varje dag efter träningspassen. Jag fick inte bli deprimerad. Det var ett hårt slag för mig, men man får alltid sin hämnd i fotboll.

Corazón, Carácter y Pasión: del 2

Nu fortsätter vi med Sergio Ramos bok. I detta avsnitt pratar han om de fyra viktigaste kvinnorna i hans liv - hans mamma Paqui, hans syster Miriam, hans brorsdotter Daniela och hans mormor Reyes - liksom kvinnan han gifter sig med i framtiden. Han pratar också om hur mycket han vill ha barn (som han numera har).

Mitt ögas äpplen
Tills jag får mina egna barn, vilket jag skulle vilja ha eftersom jag gillar barn jättemycket, har jag en svag punkt för min mamma, min syster och min brorsdotter Daniela. Den fjärde var min mormor, men jag har ett annat avsnitt tillägnat henne.

Jag är en mammas pojke. Om min syster är min mammas högra öga är jag hennes vänstra på grund hängivenheten hon har för mig på grund av fotbollen. Tilliten jag har för min mamma förvånar till och med mina vänner. Jag berättar allt för henne, allt, jag håller inte tillbaka något. Hon är mer som en vän för mig än en mamma.

När jag var liten var min pappa den strikta föräldern. Det var han som straffade oss eller skällde ut oss när vi gjorde något dåligt. Min mamma var min bundsförvant. Om min pappa straffade mig genom att inte låta mig gå ut eller spela fotboll brukade jag gå till min mamma och försöka få min pappa att ta tillbaka sitt straff. Han slog oss aldrig, men när han straffade oss hade han alltid en sko i handen. Han använde den aldrig, men det fick oss att uppmärksamma honom.

Vi har alltid varit noggranna med presenter i min familj, och vi väntade inte på någons födelsedag eller jul för att ge en present. Många gånger har jag gått till kiosken för att köpa en blomma till min mamma. Jag tror att den första, riktiga presenten jag gav henne var ett halsband. Hon hade ett guldhalsband som var min mormors. När jag var 14 eller 15 gillade jag hängsmycken och speciellt detta halsband, det var jättefint. Jag brukade gå och låna det utan att hon vet om det många gånger. Jag tog det och hade på mig det. En dag tog jag det med mig till träningspasset och någon måste ha tagit det från min ryggsäck eftersom vi inte hade skåp som vi har nu. Ett tag trodde jag att det ramlade från mig under ett träningspass och jag letade efter det i en månad efter träningarna, när ingen var där. Jag gick runt planen tusen gånger, men hittade det inte. Därför tror jag att någon tog det. Min mamma frågade mig om det och jag berättade för henne att jag hade det men att jag lämnade tillbaka det till henne. Självklart lämnade jag aldrig tillbaka det eftersom jag inte hade det, och hon visste det från den allra första dagen, men hon sa inget, utan hon frågade bara för att se vad jag säger.
Med de första pengarna jag tjänade gick jag till en smyckesbutik och köpte ett liknande halsband till henne. Det var inte samma, men åtminstone gav jag tillbaka det jag förlorade. Min mamma gillade det och dess sentimentala betydelse.

Min mamma har lidit mest av fotbollen på grund av hennes personlighet. Hon lider mer än alla andra eftersom hon är en god människa, precis som min syster. Min pappa har erfarit allt och min bror och jag fortsätter att lära oss från de hårda smällarna. Det är svårare för min mamma och syster eftersom de har en annorlunda perspektiv på livet. De lever i sin egen bubbla. De tror att alla i denna värld är goda, uppriktiga och godtrogna, men det är inte många som är det och de lider mest på grund av det.

Min mamma ger mig alltid presenter. Till och med nu vet hon vad hon ska ge mig och hon lyckas vare gång. Hon vet vad jag gillar. Den senaste presenten hon gav mig var en guldring, som mina syskon också fick. På insidan står det "din mamma älskar dig dyrt".

Jag kommer ihåg när hon köpte nya skor till mig när jag var liten. Det var Nike skor i färgen silver och marinblå med luftdämpning. Jag var så glad att jag aldrig tog av mig de. Då hade vi alltid tillräckligt för att äta. Några år innan det hade vi svåra perioder.

Min syster Miriam är min svaghet. Om jag hade träffat en kvinna som henne hade jag redan gift mig och haft barn. Hon är den enda tjejen i huset. Hon är några månader äldre än mig, men vi gick alltid omkring tillsammans. Hon är speciell. Hon är en raring. När jag var liten lät jag inte henne leka med mig. Vi hängde med samma barn, samma grupp av vänner, men jag lät henne inte komma med oss, jag sade att hon var tvungen att vara med tjejerna. Hon sprang till min pappa för att berätta för honom och han brukade alltid skälla ut mig. Hon retade mig och skrattade åt mig eftersom hon visste att hon aldrig skulle bli utskälld. Jag sov bredvid min syster nästan varje dag. Jag delade rum med René, men eftersom han alltid kom hem sent eller sov senare, brukade jag gå till Miriam.

Hon gifte sig förra sommaren och det var en av de bästa dagarna i mitt liv; jag kan ägna ett helt kapitel åt det. Jag grät. Jag grät jättemycket. Jag brukar inte gråta, men med tiden har jag blivit mjukare; jag har blivit känsligare. Det gjorde mig så glad att se henne ta det viktigaste steget i sitt liv. Miriam är inte en vanlig person i den meningen att hon alltid varit skyddad av familjen. Jag antar att det var menat för henne att vara mer självständig från den dagen, men flera månader har gått och hennes liv är samma som förut. Hon är med familjen hela dagen och självklart med hennes man också. Han har varit en av våra vänner ända sedan vi var små.

Jag började gråta när hon fördes till altaret. Några tårar hade redan fallit tidigare, på hotellet Alfonso XIII, då jag såg hur vacker hon såg ut. Men när hon kom till kyrkan och vi kollade på varandra blev hon tårögd, men kunde inte gråta eftersom hon skulle förstöra sitt smink. Jag brydde mig inte över att jag grät som en liten pojke. De två senaste gångerna jag hade gråtit var båda på grund av sorg. Nu grät jag av glädje.
Vissa i min släkt blev förvånade över att se mig gråta. Jag brydde mig inte. Det var en känsla som kom från insidan. Om jag såg henne igen, skulle jag gråta ännu en gång. Miriam och jag har samma smaker, vi tänker likadant. Man kan inte argumentera med henne eftersom hon är jätte känslig, och om vi skäller ut henne faller hon isär. Även om vi blir arga på varandra över någonting kan vi inte gå två dagar utan att prata med varandra, det är som med min mamma. De kommer och pratar med mig eftersom jag är lite envis. Nå, inte lika mycket nu. För några år sedan skulle jag aldrig be om ursäkt, men nu gör jag det när jag vet att jag har fel.

Mitt ögas tredje äpple är Daniela, Renés dotter, min enda brorsdotter. Jag hoppas att mina barn blir som henne. Jag ser fram emot att bli en far. Jag har alltid gillat barn. Hon är vår första brorsdotter och mina föräldras första barnbarn. Som jag tidigare nämnde känner jag att den första gången är alltid annorlunda. Varje gång jag ser henne, och jag ser henne ofta, får jag ett behov av att få barn. Hon är som mitt barn. Jag tillägnade mitt mål i Danmark med landslaget till henne, men hon var inte född då. Hon är ett fint och underbart barn. I vår familj dyrkar alla henne. I den senaste Eurocup blev jag avundsjuk på mina lagkamrater som firade titeln med sina barn på planen efter finalen. Jag hade dock Daniela med mig.
Hon kallar mig "Titi" och jag kallar henne "gorda" eller "mi Daniela". Hon bor i Sevilla med sin mamma, men kommer till Bernabeu ofta.

Reyes, min mormor.
Mina morföräldrar bodde i Camas, relativt nära oss. De bodde i stadens centrum, nära fotbollsplanen, medan vi bodde i en kommun vid namn Atalaya. Jag spenderade mer tid med dem än med mina farföräldrar. Jag har aldrig träffat min farmor, Nena, eftersom hon dog innan jag föddes. Min farfar Pepin gick bort när jag var 14 år.

Varje dag brukade vi besöka mina morfälrdrar. När jag spelade med Camas sprang jag från planen till deras hus, och sedan hem från Ciudad Deportiva de Sevilla. Vi brukade alltid se dem. På söndagar åt vi hemma hos dem eller så brukade vi alla gå och besöka släktingar som bodde på Alcalá de Guadaíra.

Min mormor Reyes gillade fotboll jättemycket. Nå, egentligen gillade hon sitt barnbarn jättemycket. Hon brukade se mina matcher på tv och ibland gå till Pizjuán. När någon sparkade mig, brukar hon säga: "varför lät du honom sparka dig, jag kommer att ta sönder hans skenben". Min morfar Juan gillade fotboll och tjurfäktning. Camas brinner för tjurfäktning. I början var René min mormors favorit , men när jag växte upp blev jag hennes favorit. Hon brukade säga till mig, "hur mår min churra, hur mär min cojones gordos, hur mår min rubio?". Det är vad hon kallade mig.

En dag när vi var hemma hos henne berättade jag för henne att jag skulle bygga om hennes badrum när jag får min första lön. Den de hade var jättegammal, jätteliten och såg ut som ett Playmobil badrum. Det var till och med farligt eftersom det fanns ett trappsteg vid ingången. Jag höll mitt ord. När jag gav henne pengar frågade hon mig varför jag inte gav henne ett nytt kök också. Och det gjorde jag. Några månader senare bad hon om ett nytt matbord, så det jag gjorde var att köpa ett nytt hus i närheten. Det var modernare och bekvämare. Det var ett bättre alternativ än att bygga om hela gamla huset rum för rum. Numera bor min moster där.
Hon gillade att hon hade ett barnbarn som var en fotbollsspelare. Hon såg alltid på fotbollsmatcher med min morfar. Hon dog den 9 juli 2011. Jag var dock tvungen att gå på en kompis bröllop i Sevilla och den 11:e åkte jag med laget till Los Angeles. Jag grät. Julen innan var hon jättesjuk. Vi var på landet och tvingades ringa efter en ambulans för henne. Hon hade Alzheimers och jag önskar ingen det hon upplevde under sina sex sista månader. Det gjorde mig ledsen att se henne och hur hon bara blev värre och värre. Det är jättesvårt. När hon dog hade jag tagit en tupplur. Jag vaknade när jag hörde min syster gråta. Min mamma och jag klädde min mormor i hennes favorit lila klänning - lila är också min favoritfärg - och lade henne i kistan. Hon är begravd i samma kyrkogård som mina farföräldrar.

Jag kommer alltid ihåg henne som en glad kvinna, som alltid fick mig att dansa med henne även om hon knappt kunde röra sig på grund av knäproblem. En gång fick hon sex månader att leva efter att ha blivit diagnostiserad med cancer, men hon levde i 20 år till. Jag är glad att jag kunde göra henne glad, att hon kunde uppleva mina stora ögonblick. Hon missade precis min systers bröllop. De två hade en speciell relation. Nu tillägnar jag alla mina mål till henne genom att titta upp mot himlen.

Corazón, Carácter y Pasión: del 1

De nästkommande sex dagarna kommer du att kunna läsa delar av Sergio Ramos bok, Corazón, Carácter y Pasión.I bokens första kapitel står det om hans fotbollskarriär, hans tid i Sevilla såväl som hans framgång med det spanska landslaget. I detta inlägg berättar spanjoren om sin familj och hur hans flytt till Real Madrid såg ut.

Mitt folk.
Mitt folk är min familj, de viktigaste i mitt liv. De har gett mig professionell och personlig stabilitet. Under mina första år, när jag spelade för Sevillas ungdomsakademi, var de viktiga för mig. Och de fortsatte att vara det, eftersom de är alltid med mig. När jag åkte till Madrid lämnade de allt för mig. Många unga fotbollsspelare går vilse eftersom de inte har människorna de bryr sig om runt omkring sig. Min pappa, Jose Maria, och min bror, René, är de som har varit mig närmast. Men mina farföräldrar, min mamma och min syster har också varit lika viktiga. Samma sak gäller mina barndomsvänner, som jag ser som en del av min familj.

Det har alltid irriterat mig när negativa saker sägs om mitt folk, vilket händer när det inte går bra för mig eller när jag spelar två dåliga matcher i rad. De nämns aldrig när jag vinner en titel. De har alltid varit där, de har aldrig svikit mig. Jag vill passa på att låta fansen veta att det som sägs är inte alltid sanningen. Jag är den jag är tack vare mitt folk. Kritiken mot min bror och min pappa ger mig mod eftersom de har offrat så mycket för att ta hand om mig. Vi ses som folk från Sevilla, från Andalusien och det kan verka som att vi har alltid haft det bra. Men de har lärt mig jättemycket. Min pappa visste hur man uppfostrar mig. Han varken kritiserar mig överdrivet eller berömmer mig för mycket.

Det fanns ett ögonblick då hans ingripande var avgörande för att göra mig till den jag är idag. Under mitt första år med juveniles, började Caparrós inkalla mig till träningen med A-laget. Det var ett kritiskt ögonblick. Jag var tvungen att antingen lämna skolan eller byta till kvällskurser eftersom träningspassen ägde rum på morgonen. Jag var helt vilse. Jag gjorde mina prov utan att plugga. Skolans rektor berättade för mina föräldrar att min närvaro var dålig. Jag var tvungen att fatta ett beslut. Jag kommer ihåg att min pappa satte sig ner med mig. Han insåg att jag tog fotbollen på allvar. Min bror René var jättebra, och han spelade i den tredje divisionen, men han tog det inte seriöst eftersom han hade andra intressen och fotboll var bara en hobby för honom.

Varje dag kom jag hem helt slut efter träningspassen eftersom de var mer intensiva än vad jag var van vid. Jag åt och sov i två till tre timmar för att återhämta mig. Jag började sova i klassrummen och när jag pluggade hemma. Jag insåg att en professionell fotbollsspelare kräver engagemang 24 timmar per dag. I hans samtal med mig, berättade min pappa för mig att jag själv väljer vad jag vill göra, men om jag väljer fotboll var jag tvungen att tillägna all min tid åt det. Om allt gick bra skulle vi gå ett steg framåt. Om inte, skulle jag fortfarande ha tid på mig att göra något annat.

Både han och min mamma var oroliga över att jag skulle sluta studera och inte bli en framgångsrik fotbollsspelare. Jag tog kvällskurser tills jag inte kunde studera längre eftersom fotboll tog all min tid. Nu skulle jag vilja studera engelska eller andra ämnen. Min pappa har varit krävande med mig i detta område. Han har stort förtroende för mig, men jag bad honom att inte säga så mycket, speciellt inte framför andra föräldrar. Det är ett privilegium att ha en far som stöttar dig. Han pratade också med René och berättade för honom att han måste utbilda sig för att spendera 24 timmar per dag med mig och hantera mina affärer så att jag kunde koncentrera mig på fotboll. René lyssnade på honom. Från detta ögonblick har han varit min skugga. Det är samma sak nu, vi är alltid i samtal. Jag pratar med mina föräldrar och min syster varje dag också. För bara en kort tid sedan bodde vi alla tillsammans, men jag hade min självständighet.

Det är vanligt att min pappa skäller ut mig ofta eftersom vi har så mycket kontakt. Jag har hans sinnelag, eftersom jag kom från honom. Han är väldigt ärlig, mycket öppen och därför är han respekterad. Jag har också alltid sagt vad jag har i hjärtat och det har skapat problem för mig. Men det har funnits fler goda än dåliga ögonblick. Det gör mig känslig att se min pappa gråta efter en triumf. Han säger inte mycket, men under julen säger han alltid "jag älskar dig" eller "jag är stolt över dig". Jag har bara sett min pappa gråta två gånger: när min farfar dog och under VM.

René är som en andra far för mig, förutom att vara min bror och vän. Jag berättar allt för honom - ALLT - hela mitt liv. Jag har aldrig sett honom bli svag eller klaga. Det min pappa satte honom ansvarig för var ett personligt mål, ett engagemang, Jag är den jag är tack vare mitt folk.

Sanningen om min flytt till Madrid.
Jag var bara ett barn. Jag hade ingen erfarenhet. Jag hade aldrig vunnit något. För mig var Real Madrid ännu en galax, något oppnåeligt. Min livsdröm var att bli en Sevilla spelare. Jag var en sevillista de corazón. Mitt andra lag var Depotivo. Därför hade jag Deportivos flagga i mitt rum, en Bebeto tröja och en Rivaldo affisch. Denna sommaren pratade tidningarna om en potentiell transfer varje dag.

I slutet av augusti hade landslaget en concentración och min bror och jag kom på idén att dyka upp i en vit kostym för att ta med lite ironi i ärendet eftersom spänningen var stor. Jag köpte en ny kostym. Den gav mig tur eftersom allt gick bra för mig. Jag gick till la concentración som en Sevilla spelare och lämnade som en Real Madrid spelare. Mina lagkamrater retade mig och frågade om jag var på väg till en gala eller bröllop. Joaquín hade också på sig en ljusfärgad kostym. Vi köpte dem från samma butik.

Vi hade ett olyckligt samtal med Sevillas president i hans kontor. Jag har aldrig velat avslöja det, men jag tycker att det är dags för fansen att veta vad han sade till mig. Vi hade redan spelat ligans första match och det var tre eller fyra dagar kvar tills marknaden skulle stänga. Han berättade för mig att en canterano (akademispelare) skulle aldrig tjäna pengar i Sevilla. Det störde mig jättemycket, men jag var bara ett barn, och jag berättade för honom att inte glömma att Sevilla är en bra klubb tack vare deras canteranos. Några månader innan, efter att det rapporterades att flera klubbar i Spanien var intresserade av mig, erbjöd vi klubben ett livslångt kontrakt som de inte accepterade. Det var ett kontrakt som gällde för 10 år med det enda villkoret att vi ville tjäna lika mycket som klubbens toppspelare, som alltid var en utländsk spelare. Jag berättade för presidenten att det var en bra idé att betala de som kommer från utlandet, men att jag också vill att han belönar de som kom med lägre status.

I slutändan flyttade jag. Det var en transfer. Folk brukar oftast känna till en version av historian, deras version, och under många höll de det emot mig när jag återvände till Pizjuán. Sanningen är att Sevilla sålde mig som de hade sålt alla andra spelare. I början ville jag hålla i en presskonferens för att förklara situationen och framför allt säga farväl till fansen, men jag avråddes från det.

[Efter bokens utsläpp skrev Ramos på ett avtal där han förbjöds från att hävda att Sevilla sålde honom, eftersom han i själva verkar upplöste sitt kontrakt. Om han hävdar det motsatta, kommer han att betala böter på 27 miljoner euro]

Min flytt till Madrid var spännande. Jag hade en idé av hur det skulle se ut, men jag trodde aldrig att det skulle vara så spektakulärt. Jag började dela omklädningsrum med de som hade varit mina idoler. Bara att byta om i samma rum som Robert Carlos och Zidane fick mitt hjärta att dunka. Och Ronaldo. Och Beckham. Raul och Casillas, som jag kände från landslaget, hjälpte mig jättemycket. De såg alltid efter mig.

Guidad rundtur i Madrid - såhär hittar du dina favoritspelare

3
Detta inlägg består av en liten guide som kan förhoppningsvis hjälpa dig hitta dina favoritspelare på deras favoritställen när/om du besöker Madrid. Kartorna är indelade i tre olika delar; västra, östra samt centrala Madrid.

NORDVÄST & SYDVÄST

ETT.
Ciudad del Fútbol Español.
Det spanska landslaget tränar i Ciudad del Fútbol Español, lokaliserat på gatan Calle Ramón y Cajal, s/n. Här kan du också besöka deras museum (klicka här för mer information)

TVÅ.  Las Rozas.
Pepe bodde i detta område.

TRE.  Pozuelo de Alarcón.
Detta är Esteban Graneros hemstad, men här ligger också Cinema Kinépolis belägen på C/ Edgar Neville s/n Ciudad de la Imagen, som är Alvaro Arbeloas favorit biograf.

FYRA.  OH! Cabaret.
Tidigare känt som Buddha del Mar, numera OH! Cabaret, är belägen på Carretera La Coruña (A6) km. Det här är en restaurang/nattklubb som är populär bland Madrid spelarna och andra kändisar. Många fester har ägt rum här, som till exempel David Beckhams födelsedagsfest år 2005.

FEM.  Boadilla del Monte.
Iker Casillas har bott på denna förort. Han äger också många fastigheter i denna stadsdel, såväl som i Móstoles och Villaviciosa del Odón. Dessutom ligger Casillas favoritrestaurang, El Acebo de Boadilla på Avenida Siglo XXI 16 här.

Till söder om Boadilla del Monte ligger Mostoles (finns ej med på kartan) där Iker föddes och växte upp. Mostoles har omdöpt en av dess vägar (Avenida de los Deportes) till "Avenida de Iker Casillas".

SEX.  La Finca.
Det här ett super exklusivt område i Pozuelo de Alarcón där Cristiano Ronaldo, Karim Benzema, Iker Casillas, Sergio Ramos, Alvaro Arbeloa, Angel di Maria, Fabio Coentrão och Sami Khedira bor. Här bodde också Kaká, Raul Albiol, Ricardo Carvalho, Jose Mourinho och Jose Callejon. Raul och Guti bodde också här, och har fortfarande kvar sina hus. Det var även här som Benzema kraschade sin bil efter matchen mot Barcelona säsongen 2009/2010. Om du vill köra runt och prova lyckan så ser Ronaldos hus ut såhär.

NORDOST

ETT.  LA MORALEJA.
Sergio Ramos bodde i detta område, vilket tidigare var Ronaldos hus. Mesut Özil bodde också här, såväl som Gonzalo Higuain. Många holländska spelare, Beckham och Roberto Carlos bodde på La Moraleja. Özil gillar restaurangen "La Máquina de la Moraleja" som ligger på Plaza de la Moraleja 1. Där serveras skaldjur och risrätter.

TVÅ.  MIRASIERRA.
Marcelo bor i detta område, och både Higuain och Ezequiel Garay bodde här. Higuain och Garay bodde omkring 10 gator från varandra och hängde ofta i Pipitas hus. Här blev också Alvaro Morata uppväxt och han bor fortfarande kvar i detta område.

TRE.  SHERATON MADRID MIRASIERRA HOTEL.
I detta hotell, beläget på Calle Alfredo Marquerie 43, brukade Madrid spelarna stanna innan hemmamatcherna (numera stannar de i Ciudad Real Madrid, dvs i Valdebebas). De nya signeringarna brukar stanna här tills de hittar ett hus.

FYRA.  SANITAS LA MORALEJA.
I detta sjukhus, lokaliserat på området Sanchinarro i Avenida Francisco Pi y Margall 81, gör Madrid spelarna sina läkarkontroller. Det är även hit de kommer om de skadar sig.

FEM.  VALDEBEBAS.
Valdebebas, även kallat Ciudad Real Madrid, är Los Blancos träningsområde. Det är lite svårt att ta sig in, speciellt med tanke på att det egentligen inte har någon adress. Det man dock kan göra är att följa vägen "Vía de Dublín". På helgdagarna brukar träningspassen vara öppna för fansen (men du kan få betala om du inte har Madridista medlemskap). Alla andra dagar är det stängt. Madrid brukar oftast meddela på sin officiella hemsida när träningspassen är öppen för allmänheten. Men du kan alltid fånga spelarna när de kommer ut eller in från träningarna med sina bilar. Eftersom vägen består av vägbulor tvingas spelarna sakta ner, så att fansen får chansen att träffa sina idoler.

SEX.  BARAJAS.
Madrids internationella flygplats. Om klubben åker med flygplan brukar de vanligtvis lämna och ankomma i Terminal 4.

SJU.  TORREJÓN DE ARDOZ.
Guti föddes här.
CENTRUM
ETT.  LOS ARROCES DE SEGIS.
Här ligger en restaurang specialiserad på paella och som är Castilla spelarnas favoritrestaurang. Den ligger på C/ Infanta Mercedes 129.

TVÅ.  DE MARÍA.
Här hittar du en restaurang som serverar grillat kött på ett argentinskt sätt (klicka här för att besöka hemsidan). Restaurangen ligger på Calle Felix Boix 5, men du kan hitta liknande restauranger runtom i centrala Madrid. Det här är de argentinska spelarnas favoritrestaurang och Garay samt Higuains familjer brukade äta här tillsammans. De Maria var också Alfredo di Stefanos favoritrestaurang.

TRE, FYRA.  MESÓN TXISTU & ASADOR DONOSTIARRA.
Både de nuvarande och de gamla Real Madrid spelarnas favoritrestauranger. Du kan hitta bilder på dem i respektive restaurang. David Beckham kommer hit varje gång han besöker Madrid. Här kan du äta baskisk mat, särskilt kötträtter. Mesón Txistu ligger på Plaza Angel Carbajo 6, medan Asador Donostiarra ligger på Calle Infanta Mercedes 79.

FEM, TJUGO.  KABUKI.
Kabuki är en japansk restaurang, som är Cristiano Ronaldos, Alvaro Arbeloas och Xabi Alonso favoritrestaurang. Det finns två stycken Kabuki restauranger i Madrid, den ena ligger på Avda. Presidente Carmona 2 (nr "fem" på kartan) och den andra hittar du i Hotel Wellington, Velázquez 6 (nr "tjugo").

SEX.  ESTADIO SANTIAGO BERNABÉU.
Real Madrids hemmaplan. Den exakta adressen är Avenida de Concha Espina 1. Du kan ta en rundtur i arenan och troférummet varje dag runtom hela året förutom den 25 december samt 1 januari.

Nära arenan kan du också hitta en Madrid butik, såväl som fyra restauranger: Zen Market, Asador de la Esquina, Puerta 57 och Real Café Bernabeu. Alla har en imponerande utsikt över arenan.

SJU.  LA LATINA.
Ett mycket fint område, som är en del av gamla Madrid. Iker har sagt vid många tillfällen att du kan hitta honom här på söndagsmorgnarna. Det finns många restauranger och cafeer här, och det är det perfekta stället att spendera en förmiddag eller eftermiddag.

En av Alonsos favoritrestauranger, Casa Julian de Tolosa, ligger på Cava Baja 18. Här gillar han att äta stek med röd paprika.

ÅTTA.  CALLE FUENCARRAL.
En gata full med intressanta barer, restauranger och butiker, inklusive köpcentrumet Mercado de Fuencarral. Pepe har sagt att han gillar att hänga i detta område.

NIO.  PACHÁ.
En nattklubb som har blivit som en institution i Madrid. Här träffades Iker Casillas och Sara Carbonero för första gången. Det ligger på Calle de Barceló 11.

TIO.  TOTÒ E PEPPINO.
Pizzastället som skickar ut pizzor till Madrid spelarna efter deras matcher. Spelarna brukar också komma förbi pizzerian, som ligger på Calle Fernando VI 29.

ELVA.  CIBELES.
Här firar Madrid sina titlar (Atletico Madrid firar på Plaza de Neptuno). Atmosfären är helt otrolig när Los Blancos vinner en titel, både på natten samma dag som matchen spelas samt dagen efter när spelarna anländer.

Det finns ett café och en restaurang på Palacio de Cibeles, och båda två har terrasser med fin utsikt över Cibeles. Cafeterian ligger på den andra våningen, medan restaurangen, Palacio Cibeles, ligger på sjätte våning.

TOLV.  BARRIO DE SALAMANCA.
En av de bästa områdena i Madrid. Kaká, Metzelder och Xabi Alonso har bott här. Många har sett Casillas, Beckham och Zidane i detta område. Xabi gillar att ta promenader i parken Retiro. Den första Abercrombie & Fitch butiken i Spanien är belägen här, på Plaza de Marqués de Salamanca 5.

TRETTON, FJORTON, FEMTON.  BUTIKER.
Här hittar du Dolce & Gabbana, Benzemas och Ronaldos favoritbutik. Den ligger på Calle Ortega y Gasset 14. Du hittar även butiker som Louis Vuitton och Gucci i detta område.

SEXTON.  EL TULIPÁN.
En restaurang specialiserad på asturiska rätter, och ligger på Calle General Diaz Porlier 59. Det här är ytterligare en av Castilla spelarnas favoritrestauranger.

SJUTON.  SALÓN LORENA MORLOTE.
Känd frisör som klipper bland annat Sergio Ramos.

ARTON.  EKSEPTION.
Butiker där du kan hitta ett antal designmärken, och som ligger på barrio de Salamanca at Calle de Velázquez 28. Hit ska du gå om du vill träffa någon speciell Madrid fru/flickvän.

NITTON  EL PARAGUAS.
Arbeloas och Alonsos favoritrestaurang, som serverar asturisk mat, och som ligger på Calle Jorge Juan 16. Xabis favoriträtter är codidos och fabes.

TJUGO.  KABUKI.
Se nummer "fem".

TJUGOETT.  LA MANDUCA DE AZAGRA.
Xabi rekommenderar starkt grönsakerna i denna basiska restaurang, som du kan hitta på Calle Sagasta 14.

Blogguppdatering

1
Från och med söndagen den 20 juli kommer inte bloggen att uppdateras som vanligt i upp till tre veckor. Detta innebär att du kanske inte kommer att kunna läsa om spelare som har signerat för Real Madrid, transferrykten eller uttalanden. Bloggen kan dock komma att uppdateras med vanliga nyheter då och då, men varje dag kommer du att kunna läsa "Behind the Scenes" inlägg, som är mer intressanta än de vanliga.

Xabi Alonso avstängd från Supercupen

1
Den inflytelserika mittfältaren kommer att missa matchen mot Sevilla nästa månad.

Den 12 augusti kommer Real Madrid att spela den europeiska supercupen mot Sevilla utan Xabi Alonso, som är avstängd.

Spanjoren har fått en matchs avstängning av Uefas disciplinnämnd för att han sprang in på plan i Champions League vinsten mot Atletico Madrid förra säsongen.

Alonso tvingades se sitt lag möta Atletico från bänken eftersom han, återigen, var avstängd på grund av alltför många gula kort.

Han sprang dock in på plan när Gareth Bale nätade 2-1 i förlängningstiden, och nu har han blivit straffad för olämpligt uppträdande.

Dessutom har Real Madrid fött böter på 18 000 euro på grund av spelarnas olämpliga beteende.

Agenten insisterar: "Xabi Alonso vill stanna i Real Madrid"

0
Enligt spanska uppgifter vill Alonso lämna Champions League mästarna för Serie A, men spelarens agent har förnekat dessa spekulationer.

Xabi Alonsos agent har förnekat uppgifter som påstår att spanjoren kommer att lämna Real Madrid för Napoli.

Den spanska pressen rapporterade att 31-åringen överväger att lämna Los Blancos för att återförenas med tränaren Rafa Benitez, liksom de tidigare lagkamraterna Gonzalo Higuain, Jose Callejon och Raul Albiol.

Mittfältarens agent, Inaki Ibanez, har dock förnekar dessa spekulationer, och när han pratade med EuropaCalcio, sade han: "Jag förnekar spekulationer om samtal med Napoli".

"Det har aldrig funnits någon kontakt mellan oss. Jag kan försäkra att Xabi vill stanna i Real Madrid".

Real Madrid redo att sälja Isco för att signera James Rodriguez

Den lovande mittfältaren kan lämna Los Merengues för att ge plats åt den colombianska VM-stjärnan.

Real Madrid planerar att sälja Isco för att få råd med Monacos stjärna James Rodriguez, rapporterar Goal.

La Liga giganterna närmar sig en överenskommelse med Ligue 1 klubben gällande den colombianska spelaren, och Isco, som Liverpool och Manchester City är intresserade av, kan offras av Carlo Ancelotti.

Monaco har informerat Madrid att James kostar 90 miljoner euro, en summa som Florentino Perez är beredd att betala för att signera en nya Galactico till klubben.

Nu när Toni Kroos har signerats från Bayern München vill Madrid sälja några spelare. Både Sami Khedira och Angel di Maria förväntas lämna Champions League mästarna i sommar, men enligt uppgifter vill Los Blancos behålla tysken - trots intresse från Arsenal och Chelsea. Däremot skulle de låta argentinaren lämna om någon klubb är redo att betala 60 miljoner euro.

Därför är det sannolikt att Madrids talangfulla mittfältare lämnar Spanien och flyttar till någon Premier League klubb, speciellt med tanke på att han inte vill vara ett andrahandsalternativ.

Napoli är intresserade av Xabi Alonso

2
Med två år kvar på sitt kontrakt kan Alonso lämna Champions League mästarna för att återförenas med sina förra lagkamrater.

Real Madrids mittfältare Xabi Alonso kan återförenas med tränaren Rafa Benitez i Napoli, rapporterar den spanska median.

31-åringen, vars kontrakt med den spanska huvudstadsklubben löper ut 2016, har uppmärksammat de italienska giganterna.

Enligt Sport Mediaset har Los Blancos och Napoli börjat förhandla om en potentiell flytt för spanjoren, och enligt uppgifter vill Alonso att flytta till Neapel.

Om Alonso signerar för Napoli kommer han att återförenas med sina tidigare lagkamrater Gonzalo Higuain, Jose Callejon och Raul Albiol.

Nästa Match

CHAMPIONS LEAGUE FINAL
Real Madrid - Atlético Madrid
24/05/2014 - 20:45