De som kan något om fotboll är överens om att Alonso är den typ av spelare som bidrar med balans till ett lag. Han är också en man med klara idéer och en symbol för stil och elegans på och utanför planen.

Att få en lång och odiskutabel stående ovation från Santiago Bernabeu publiken är förmodligen det största en Real Madrid spelare kan få av fansen, speciellt om det också är ett desperat försök att behålla en viktig del av laget. Natten den 18 december verkade det som att fansen sade till Xabi Alonso "lämna inte, stanna med mig". Det är tydligt eftersom efter denna uppvisning av kärlek, sade Ancelotti att Alonso är "jättebra".

Denna natt, då halva Spanien tittade på finalen av La Voz (The Voice) medan den andra halvan tittade på Top Chef finalen, åkte Alonso till sitt hem i Salamanca och kände sig väldigt älskad. Hans tre barn; Jon, Ane och Emma, som är fem, tre respektive en månad gamla, hade redan somnat. Alonso hade svårt för att sova, vilket han vanligtvis har efter matcher.

Vårt möte med mittfältaren ägde rum dagen därpå i en lägenhet nära hans hus. Efter att han parkerade sin Audi S7 ringde han på dörren. Ett team av 10 personer väntade på honom; en journalist, fotograf, kameraman, stylist, assistenter och till och med städerskan.

Du signerade för Real Madrid den 4 augusti år 2009. Berätta för oss om din tid med klubben.
- Att spela där är mycket intenstivt - på ett både positivt och negativt sätt. Pressen, kraven och ansvaret är jättestort. Man måste vara medveten om det för att göra ett gott intryck på Bernabeu. Lyckligtvis kände jag mig alltid älskad av klubben och fansen".

Den 20 december kunde han inte delta i Feria de Santo Tomás med sina vänner Triki, Chufo och Balán eftersom han hade en match i Valencia. Han kunde inte bära den typiska utklädnaden txapela, och han kunde inte heller äta den traditionella chistorra och sidra. Han förklarar, "men under dessa dagar har vi en annan middag i vårt gastronomiska samhälle. En av oss är kocken, den andra är sous-kocken. Jag är leverantören som tar hand om köttet eller vinet".

Är det lätt att kombinera ditt offentliga- och privata liv?
- Så fort jag lämnar Valdebebas slutar jag att vara Xabi Alonso och blir den vanliga medborgaren Xabi eller Bone som mina vänner kallar mig. Det låter lite cliché, men jag är en vanlig medborgare. Jag gillar att njuta av staden jag bor i, att njuta av Madrid, livet som den erbjuder. Det finns inte så mycket att säga om det här, eftersom alla vet hur det är".

Alonso föddes i Tolosa där hans pappa Periko kommer ifrån, och han växte upp i San Sebastián och Orendain, hans mammas hemstad. Liksom sina två bröder Mikel och Jon, andades han fotboll redan från födelsen, men han kunde ha blivit en skådespelare.

"En dag, när jag lekte i La Concha med några av mina kompisar, pratade några agenter från Julio Medems Vacas med mig. De letade efter ett barn runt 11 års ålderns med ett Basque ansikte som kan spela rollen som "El Peru". Vi sprang till min mamma, men hon sade till dem att leta efter någon annan. Hemma såg hon alltid till att vi gjorde våra läxor, att vi gick på rätt spår".

Vilka värderingar försökte dina föräldrar att lära dig?
- Respekt och ärlighet. Att aldrig tro att du är mer än vad du egentligen är och att inte ta sig själv på ett alltför stort allvar.

Mr. Alonso, planerar du att färga ditt skägg ljusblont, som Sergio Ramos gjorde med sitt hår?
- Nej, det är jag säker på, jaja. Varken mitt hår eller mitt skägg. Jag planerar inte heller att raka bort det.

Alonso faller i kategorin "übersexuell", vilket innebär att han är manlig och elegant, en man som vet hur han tar hand om sig själv, men som inte är macho eller narcissistisk. Han säger: "Jag bryr mig om mitt utseende, men utan att vara besatt av det eller fokusera på vad jag ska ha på mig. Jag försöker att vara observant. Jag fokuserar på folk med en viss klass och jag försöker att införliva element som jag gillar i min egna personliga stil. Klockor är min svaghet. De avslöjar en mans personlighet. Jag bär inga örhängen eller halsband. Det enda smycke jag bär är denna klocka (Audemars Piguet i rosaguld)".

När du spelade för Antiguoko, drömde du någon gång om att bli en fotbollsstjärna?
- Det var något som jag såg som så långsökt och svårt att jag aldrig hade det som ett mål. När jag var 17 flyttade jag från Antiguoko till Real Sociedads B-lag. Då fick jag leva ett normalt liv, precis som alla mina vänner. Jag trodde aldrig att jag skulle spela för Madrid eller att jag skulle vara en världsmästare.

När Alonso var 22 år gammal tog han ett stort steg. Efter tre säsonger i A-laget flyttade han från Real Sociedad till Liverpool. Han försökte att fortsätta med sina affärsstudier, men ankomsten av hans första son och resorna till Champions League matcherna hindrade honom från att göra det. Han säger: "Liverpool förändrade mitt liv. Förutom att få tillgång till fotbollseliten var jag även tvungen att leva långt ifrån min familj och leva ett mer självständigt liv. Det gjorde mig till en man".

Vart ser du dig själv när du är 35 år gammal?
- Lite i taget börjar man visualisera vad man kan göra. Till att börja med skulle jag vilja ta ett sabbatår för både min och min familjs skull. Ibland tror jag att jag kan fortsätta jobba inom fotbollen, kanske som en tränare, och ibland vill jag inte fortsätta med att jobba inom fotbollen. Jag har inte uteslutit att starta ett företag, men jag måste förbereda mig väl inför det".

Definera dig själv som en spelare (dygder och brister).
- I grund och botten tror jag att jag är en klassisk mittfältare, den typ som har funnits förevigt, med dygderna som man behöver, som till exempel att kunna koncentrera sig på matchen, bli involverad, vara medveten om vad de andra gör och vad som händer runt omkring dig. Jag försöker alltid att tänka på vad det bästa är för laget i varje ögonblick. Man måste ha detta, och viljan att tävla, för att spela på högsta nivå. Jag gillar att passa bollen och göra det lättare för mina lagkamrater så att de blir bekvämare. Uppenbarligen är jag inte den snabbaste spelaren i ligan, men denna position kräver egentligen inte snabbhet.

Hur ser du på elegans?
- Tja, det är väl komplicerat, eller hur? Jag tar inte mig själv på alltför stort allvar. Jag anser att alla har sin egna stil, sitt egna sätt att vara på och det ser man på sättet som en person agerar på. Vissa är djärva, som till exempel vissa av mina lagkamrater. Jag försöker att vara mycket uppmärksammad på de som jag anser har en viss klass.

Hur börjar ditt brev till de tre vise männen?
- Det jag hoppas på är att vinna titlar med Madrid. Det är det första jag tänker på. Och VM, det skulle inte vara så dåligt det heller.