Nu fortsätter vi med Sergio Ramos bok. I detta avsnitt pratar han om de fyra viktigaste kvinnorna i hans liv - hans mamma Paqui, hans syster Miriam, hans brorsdotter Daniela och hans mormor Reyes - liksom kvinnan han gifter sig med i framtiden. Han pratar också om hur mycket han vill ha barn (som han numera har).

Mitt ögas äpplen
Tills jag får mina egna barn, vilket jag skulle vilja ha eftersom jag gillar barn jättemycket, har jag en svag punkt för min mamma, min syster och min brorsdotter Daniela. Den fjärde var min mormor, men jag har ett annat avsnitt tillägnat henne.

Jag är en mammas pojke. Om min syster är min mammas högra öga är jag hennes vänstra på grund hängivenheten hon har för mig på grund av fotbollen. Tilliten jag har för min mamma förvånar till och med mina vänner. Jag berättar allt för henne, allt, jag håller inte tillbaka något. Hon är mer som en vän för mig än en mamma.

När jag var liten var min pappa den strikta föräldern. Det var han som straffade oss eller skällde ut oss när vi gjorde något dåligt. Min mamma var min bundsförvant. Om min pappa straffade mig genom att inte låta mig gå ut eller spela fotboll brukade jag gå till min mamma och försöka få min pappa att ta tillbaka sitt straff. Han slog oss aldrig, men när han straffade oss hade han alltid en sko i handen. Han använde den aldrig, men det fick oss att uppmärksamma honom.

Vi har alltid varit noggranna med presenter i min familj, och vi väntade inte på någons födelsedag eller jul för att ge en present. Många gånger har jag gått till kiosken för att köpa en blomma till min mamma. Jag tror att den första, riktiga presenten jag gav henne var ett halsband. Hon hade ett guldhalsband som var min mormors. När jag var 14 eller 15 gillade jag hängsmycken och speciellt detta halsband, det var jättefint. Jag brukade gå och låna det utan att hon vet om det många gånger. Jag tog det och hade på mig det. En dag tog jag det med mig till träningspasset och någon måste ha tagit det från min ryggsäck eftersom vi inte hade skåp som vi har nu. Ett tag trodde jag att det ramlade från mig under ett träningspass och jag letade efter det i en månad efter träningarna, när ingen var där. Jag gick runt planen tusen gånger, men hittade det inte. Därför tror jag att någon tog det. Min mamma frågade mig om det och jag berättade för henne att jag hade det men att jag lämnade tillbaka det till henne. Självklart lämnade jag aldrig tillbaka det eftersom jag inte hade det, och hon visste det från den allra första dagen, men hon sa inget, utan hon frågade bara för att se vad jag säger.
Med de första pengarna jag tjänade gick jag till en smyckesbutik och köpte ett liknande halsband till henne. Det var inte samma, men åtminstone gav jag tillbaka det jag förlorade. Min mamma gillade det och dess sentimentala betydelse.

Min mamma har lidit mest av fotbollen på grund av hennes personlighet. Hon lider mer än alla andra eftersom hon är en god människa, precis som min syster. Min pappa har erfarit allt och min bror och jag fortsätter att lära oss från de hårda smällarna. Det är svårare för min mamma och syster eftersom de har en annorlunda perspektiv på livet. De lever i sin egen bubbla. De tror att alla i denna värld är goda, uppriktiga och godtrogna, men det är inte många som är det och de lider mest på grund av det.

Min mamma ger mig alltid presenter. Till och med nu vet hon vad hon ska ge mig och hon lyckas vare gång. Hon vet vad jag gillar. Den senaste presenten hon gav mig var en guldring, som mina syskon också fick. På insidan står det "din mamma älskar dig dyrt".

Jag kommer ihåg när hon köpte nya skor till mig när jag var liten. Det var Nike skor i färgen silver och marinblå med luftdämpning. Jag var så glad att jag aldrig tog av mig de. Då hade vi alltid tillräckligt för att äta. Några år innan det hade vi svåra perioder.

Min syster Miriam är min svaghet. Om jag hade träffat en kvinna som henne hade jag redan gift mig och haft barn. Hon är den enda tjejen i huset. Hon är några månader äldre än mig, men vi gick alltid omkring tillsammans. Hon är speciell. Hon är en raring. När jag var liten lät jag inte henne leka med mig. Vi hängde med samma barn, samma grupp av vänner, men jag lät henne inte komma med oss, jag sade att hon var tvungen att vara med tjejerna. Hon sprang till min pappa för att berätta för honom och han brukade alltid skälla ut mig. Hon retade mig och skrattade åt mig eftersom hon visste att hon aldrig skulle bli utskälld. Jag sov bredvid min syster nästan varje dag. Jag delade rum med René, men eftersom han alltid kom hem sent eller sov senare, brukade jag gå till Miriam.
Jag började gråta när hon fördes till altaret. Några tårar hade redan fallit tidigare, på hotellet Alfonso XIII, då jag såg hur vacker hon såg ut. Men när hon kom till kyrkan och vi kollade på varandra blev hon tårögd, men kunde inte gråta eftersom hon skulle förstöra sitt smink. Jag brydde mig inte över att jag grät som en liten pojke. De två senaste gångerna jag hade gråtit var båda på grund av sorg. Nu grät jag av glädje.
Vissa i min släkt blev förvånade över att se mig gråta. Jag brydde mig inte. Det var en känsla som kom från insidan. Om jag såg henne igen, skulle jag gråta ännu en gång. Miriam och jag har samma smaker, vi tänker likadant. Man kan inte argumentera med henne eftersom hon är jätte känslig, och om vi skäller ut henne faller hon isär. Även om vi blir arga på varandra över någonting kan vi inte gå två dagar utan att prata med varandra, det är som med min mamma. De kommer och pratar med mig eftersom jag är lite envis. Nå, inte lika mycket nu. För några år sedan skulle jag aldrig be om ursäkt, men nu gör jag det när jag vet att jag har fel.

Mitt ögas tredje äpple är Daniela, Renés dotter, min enda brorsdotter. Jag hoppas att mina barn blir som henne. Jag ser fram emot att bli en far. Jag har alltid gillat barn. Hon är vår första brorsdotter och mina föräldras första barnbarn. Som jag tidigare nämnde känner jag att den första gången är alltid annorlunda. Varje gång jag ser henne, och jag ser henne ofta, får jag ett behov av att få barn. Hon är som mitt barn. Jag tillägnade mitt mål i Danmark med landslaget till henne, men hon var inte född då. Hon är ett fint och underbart barn. I vår familj dyrkar alla henne. I den senaste Eurocup blev jag avundsjuk på mina lagkamrater som firade titeln med sina barn på planen efter finalen. Jag hade dock Daniela med mig.
Hon kallar mig "Titi" och jag kallar henne "gorda" eller "mi Daniela". Hon bor i Sevilla med sin mamma, men kommer till Bernabeu ofta.

Reyes, min mormor.
Mina morföräldrar bodde i Camas, relativt nära oss. De bodde i stadens centrum, nära fotbollsplanen, medan vi bodde i en kommun vid namn Atalaya. Jag spenderade mer tid med dem än med mina farföräldrar. Jag har aldrig träffat min farmor, Nena, eftersom hon dog innan jag föddes. Min farfar Pepin gick bort när jag var 14 år.

Varje dag brukade vi besöka mina morfälrdrar. När jag spelade med Camas sprang jag från planen till deras hus, och sedan hem från Ciudad Deportiva de Sevilla. Vi brukade alltid se dem. På söndagar åt vi hemma hos dem eller så brukade vi alla gå och besöka släktingar som bodde på Alcalá de Guadaíra.

Min mormor Reyes gillade fotboll jättemycket. Nå, egentligen gillade hon sitt barnbarn jättemycket. Hon brukade se mina matcher på tv och ibland gå till Pizjuán. När någon sparkade mig, brukar hon säga: "varför lät du honom sparka dig, jag kommer att ta sönder hans skenben". Min morfar Juan gillade fotboll och tjurfäktning. Camas brinner för tjurfäktning. I början var René min mormors favorit , men när jag växte upp blev jag hennes favorit. Hon brukade säga till mig, "hur mår min churra, hur mär min cojones gordos, hur mår min rubio?". Det är vad hon kallade mig.

En dag när vi var hemma hos henne berättade jag för henne att jag skulle bygga om hennes badrum när jag får min första lön. Den de hade var jättegammal, jätteliten och såg ut som ett Playmobil badrum. Det var till och med farligt eftersom det fanns ett trappsteg vid ingången. Jag höll mitt ord. När jag gav henne pengar frågade hon mig varför jag inte gav henne ett nytt kök också. Och det gjorde jag. Några månader senare bad hon om ett nytt matbord, så det jag gjorde var att köpa ett nytt hus i närheten. Det var modernare och bekvämare. Det var ett bättre alternativ än att bygga om hela gamla huset rum för rum. Numera bor min moster där.
Hon gillade att hon hade ett barnbarn som var en fotbollsspelare. Hon såg alltid på fotbollsmatcher med min morfar. Hon dog den 9 juli 2011. Jag var dock tvungen att gå på en kompis bröllop i Sevilla och den 11:e åkte jag med laget till Los Angeles. Jag grät. Julen innan var hon jättesjuk. Vi var på landet och tvingades ringa efter en ambulans för henne. Hon hade Alzheimers och jag önskar ingen det hon upplevde under sina sex sista månader. Det gjorde mig ledsen att se henne och hur hon bara blev värre och värre. Det är jättesvårt. När hon dog hade jag tagit en tupplur. Jag vaknade när jag hörde min syster gråta. Min mamma och jag klädde min mormor i hennes favorit lila klänning - lila är också min favoritfärg - och lade henne i kistan. Hon är begravd i samma kyrkogård som mina farföräldrar.

Jag kommer alltid ihåg henne som en glad kvinna, som alltid fick mig att dansa med henne även om hon knappt kunde röra sig på grund av knäproblem. En gång fick hon sex månader att leva efter att ha blivit diagnostiserad med cancer, men hon levde i 20 år till. Jag är glad att jag kunde göra henne glad, att hon kunde uppleva mina stora ögonblick. Hon missade precis min systers bröllop. De två hade en speciell relation. Nu tillägnar jag alla mina mål till henne genom att titta upp mot himlen.