Corazón, Carácter y Pasión: del 4
Detta inlägg består av det sista avsnittet på kapitlet "The XI of My Life" från Ramos bok. Här pratar Sergio om musik och sin älskade Andalusien.
Musik, min hemliga tillflykt.
I mitt hus var musik något vardagligt och vanligt från dagen jag föddes. Jag växte upp till flamenco musiken. I bilen, när mina föräldrar eller bror körde mig till Sevilla för träningspassen, brukade vi alltid lyssna på flamenco. Alla har sina favoriter, och jag kommer ihåg att jag lyssnade på Camarón, Juan Luis Guerra, Triana… Min syster gillade Camela jättemycket.
Vid den tiden hade vi kassettband och Walkmans, och vi använde pennor för att spola tillbaka tapeterna så att vi inte behövde slösa på batterierna. Under den tiden var jag liten. Jag somnade alltid när jag lyssnade på radion. Min bror René fick komma och stänga av den för att spara på batterierna. Jag lyssnade på allt möjligt: Potito, José Mercé, Camarón, Niña Pastori…
Jag spelade inte riktigt något instrument, och jag kan bara dansa lite. Jag var bättre på att sjunga. Jag spenderade hela dagen på att sjunga. När jag var liten spelade jag el cajón och nu försöker jag lära mig att spela gitarr.
Nu sover jag inte till musiken längre eftersom texten får mig att tänka och påminna mig om personliga ögonblick. Nu, om jag måste, sätter jag på naturljud, vågor, fåglar eller pianomusik av Yiruma eller Sakamoto för att sova. Det lugnar ner mig.
I omklädningsrummet är jag den officiella DJ:n för både Real Madrid och landslaget. Under mitt första år försökte jag ta kontrollen över musiken lite i taget. Jag frågade runt och gjorde CD skivor. Flamenco är alltid där, nästan alltid innan matcherna, men det är en stor variation; från Camarón till Michael Jackson. Jag kan spendera en hel dag på att lyssna på musik från Alejandro Sanz till Marc Anthony.
Jag har sjungit med körer för Niña Pastori och jag har också spelat in en sång med Canelita, “A quién le voy a contar mis penas".
Luis sade att jag var den jobbigaste människan i världen. Capello lät oss inte sätta på musik i omklädningsrummet. Del Bosque säger också att jag gillar att röra upp saker, men för mig är det en livsstil. Jag är ung och unga människor lever för musiken. Jag väljer vad jag lyssnar på beroende på mitt humör. Om jag är ledsen sätter jag på sorglig musik och om jag är glad sätter jag på glad musik. Jag vet att det borde vara tvärtom, men jag bryr mig inte, jag är envis.
Andalusisk fusion, landsbygd, tjurar, hästar.
Jag har gillat landsbygden ända sedan jag var liten och jag spenderar mycket tid där. På söndagarna brukade jag och min familj åka till Sevilla med mina kusiner för att äta och spendera hela dagen utomhus. Jag har alltid gillat hästar. Jag gillar hundar, men när vi bodde i en lägenhet fick jag inte ha en av mina föräldrar. Varje gång vi passerar en häst på motorvägen vill jag skaffa en. Min pappa fick stanna bilen eftersom han visste att om han inte hade gjort det hade jag klagat resten av vägen. Det var bättre att stanna två minuter än att jag spenderar hela dagen i tårar.
Nu har jag en ranch, som jag går till för att koppla av. En till två dagar är tillräckligt för att hjälpa mig att återhämta mig från spänningen från fotbollen. Nu har jag också mer än 20 hundar. Jag har stora hundar för att jaga med och en rottweiler vid namn Indio. Jag har också hönor, tuppar, en hjort och en get som jag växte upp med.
Jag och mina vänner samt min familj går många gånger för att se min svåger Carlos. Jag älskar att rida hästar, men eftersom jag inte får göra det ger jag dem mat, tar hand om dem, går runt med dem, tar en titt på hingstarna och kalvarna. Jag har en hästvagn som jag tar turer med runt ranchen.
Jag har också gillat tjurfäktning ända sedan jag var liten, vilket jag har fått från båda min förfädrar och min pappa. Vi är från Camas, en stad med tjurfäktning. En dag, när jag var på La Maestranza [tjurfäktningsarena i Sevilla] med mina föräldrar, behövde jag gå på toa. Det var mitt i en tjurfäktning och där har man stor respekt för fäktaren så ingen rör sig. Och tjurfäktaren var ingen annan än Curro Romero. Det var ett ögonblick då alla runt omkring mig iakttog mig. "Ungen kissar här, señora!" sade de till min mamma.
När jag var 10 eller 11 sade jag att jag skulle bli en tjurfäktare eller fotbollsspelare. Jag visste dock att fotbollen skulle vinna. Jag berättade det för min mamma många gånger och hon svarade att det skulle vara bättre för mig att spela fotboll eftersom mitt liv inte skulle stå på spel och hon skulle inte lida lika mycket.
Trots att jag inte är en tjurfäktare har jag inte förlorat min passion för det. Det jag beundrar mest med det är att man inte vet om man kommer att komma hem på natten. Jag har mött många människor från denna värld tack vare fotbollen. Fotbollen, tjurfäktning och musik går hand i hand. Nu är jag bra vän med Alejandro Talavante, Jose Maria Manzanares, Morante, El Juli och Sebastian Castella...
Talavante är som en bror för mig. Han gillar fotboll och han stöttar Real Madrid. Under Capellos tid hade han en dag då han stred mot sex tjurar i rad på Las Ventas. Jag var avstängd och kunde inte spela. Jag gick till arenan eftersom reglerna säger att man måste vara i omklädningsrummet om man inte spelar. Med 15 minuter kvar såg jag att mitt lag höll på att vinna, så jag gick till Las Ventas. Folk tog bilder på mig där och jag anklagades för oprofessionellt beteende eftersom jag lämnade mitt lag för att se på en tjurfäktning.
Jag medger att jag gjorde ett misstag. Jag bad mina lagkamrater och fans om ursäkt, men jag ville vara med en vän på en viktig dag för honom. Jag fick inga böter, men jag lärde mig en viktig läxa, vilket är att jag borde ha stannat med mitt lag. Man lär sig från sina misstag. Åtminstone så gör jag det.
Vi fotbollsspelare är förbjudna från att stå framför en tjur, men för ett antal år sedan, när jag började spela för Sevilla, stred jag mot en yngre tjur. Om det inte var förbjudet hade jag stridit mer. Jag gillar det och när jag pensionerar mig skulle jag vilja strida en tjur i en festival.
Musik, min hemliga tillflykt.
I mitt hus var musik något vardagligt och vanligt från dagen jag föddes. Jag växte upp till flamenco musiken. I bilen, när mina föräldrar eller bror körde mig till Sevilla för träningspassen, brukade vi alltid lyssna på flamenco. Alla har sina favoriter, och jag kommer ihåg att jag lyssnade på Camarón, Juan Luis Guerra, Triana… Min syster gillade Camela jättemycket.
Vid den tiden hade vi kassettband och Walkmans, och vi använde pennor för att spola tillbaka tapeterna så att vi inte behövde slösa på batterierna. Under den tiden var jag liten. Jag somnade alltid när jag lyssnade på radion. Min bror René fick komma och stänga av den för att spara på batterierna. Jag lyssnade på allt möjligt: Potito, José Mercé, Camarón, Niña Pastori…
Jag spelade inte riktigt något instrument, och jag kan bara dansa lite. Jag var bättre på att sjunga. Jag spenderade hela dagen på att sjunga. När jag var liten spelade jag el cajón och nu försöker jag lära mig att spela gitarr.
Nu sover jag inte till musiken längre eftersom texten får mig att tänka och påminna mig om personliga ögonblick. Nu, om jag måste, sätter jag på naturljud, vågor, fåglar eller pianomusik av Yiruma eller Sakamoto för att sova. Det lugnar ner mig.
I omklädningsrummet är jag den officiella DJ:n för både Real Madrid och landslaget. Under mitt första år försökte jag ta kontrollen över musiken lite i taget. Jag frågade runt och gjorde CD skivor. Flamenco är alltid där, nästan alltid innan matcherna, men det är en stor variation; från Camarón till Michael Jackson. Jag kan spendera en hel dag på att lyssna på musik från Alejandro Sanz till Marc Anthony.
Jag har sjungit med körer för Niña Pastori och jag har också spelat in en sång med Canelita, “A quién le voy a contar mis penas".
Luis sade att jag var den jobbigaste människan i världen. Capello lät oss inte sätta på musik i omklädningsrummet. Del Bosque säger också att jag gillar att röra upp saker, men för mig är det en livsstil. Jag är ung och unga människor lever för musiken. Jag väljer vad jag lyssnar på beroende på mitt humör. Om jag är ledsen sätter jag på sorglig musik och om jag är glad sätter jag på glad musik. Jag vet att det borde vara tvärtom, men jag bryr mig inte, jag är envis.
Andalusisk fusion, landsbygd, tjurar, hästar.
Jag har gillat landsbygden ända sedan jag var liten och jag spenderar mycket tid där. På söndagarna brukade jag och min familj åka till Sevilla med mina kusiner för att äta och spendera hela dagen utomhus. Jag har alltid gillat hästar. Jag gillar hundar, men när vi bodde i en lägenhet fick jag inte ha en av mina föräldrar. Varje gång vi passerar en häst på motorvägen vill jag skaffa en. Min pappa fick stanna bilen eftersom han visste att om han inte hade gjort det hade jag klagat resten av vägen. Det var bättre att stanna två minuter än att jag spenderar hela dagen i tårar.
Nu har jag en ranch, som jag går till för att koppla av. En till två dagar är tillräckligt för att hjälpa mig att återhämta mig från spänningen från fotbollen. Nu har jag också mer än 20 hundar. Jag har stora hundar för att jaga med och en rottweiler vid namn Indio. Jag har också hönor, tuppar, en hjort och en get som jag växte upp med.
Jag och mina vänner samt min familj går många gånger för att se min svåger Carlos. Jag älskar att rida hästar, men eftersom jag inte får göra det ger jag dem mat, tar hand om dem, går runt med dem, tar en titt på hingstarna och kalvarna. Jag har en hästvagn som jag tar turer med runt ranchen.
Jag har också gillat tjurfäktning ända sedan jag var liten, vilket jag har fått från båda min förfädrar och min pappa. Vi är från Camas, en stad med tjurfäktning. En dag, när jag var på La Maestranza [tjurfäktningsarena i Sevilla] med mina föräldrar, behövde jag gå på toa. Det var mitt i en tjurfäktning och där har man stor respekt för fäktaren så ingen rör sig. Och tjurfäktaren var ingen annan än Curro Romero. Det var ett ögonblick då alla runt omkring mig iakttog mig. "Ungen kissar här, señora!" sade de till min mamma.
När jag var 10 eller 11 sade jag att jag skulle bli en tjurfäktare eller fotbollsspelare. Jag visste dock att fotbollen skulle vinna. Jag berättade det för min mamma många gånger och hon svarade att det skulle vara bättre för mig att spela fotboll eftersom mitt liv inte skulle stå på spel och hon skulle inte lida lika mycket.
Trots att jag inte är en tjurfäktare har jag inte förlorat min passion för det. Det jag beundrar mest med det är att man inte vet om man kommer att komma hem på natten. Jag har mött många människor från denna värld tack vare fotbollen. Fotbollen, tjurfäktning och musik går hand i hand. Nu är jag bra vän med Alejandro Talavante, Jose Maria Manzanares, Morante, El Juli och Sebastian Castella...
Talavante är som en bror för mig. Han gillar fotboll och han stöttar Real Madrid. Under Capellos tid hade han en dag då han stred mot sex tjurar i rad på Las Ventas. Jag var avstängd och kunde inte spela. Jag gick till arenan eftersom reglerna säger att man måste vara i omklädningsrummet om man inte spelar. Med 15 minuter kvar såg jag att mitt lag höll på att vinna, så jag gick till Las Ventas. Folk tog bilder på mig där och jag anklagades för oprofessionellt beteende eftersom jag lämnade mitt lag för att se på en tjurfäktning.
Jag medger att jag gjorde ett misstag. Jag bad mina lagkamrater och fans om ursäkt, men jag ville vara med en vän på en viktig dag för honom. Jag fick inga böter, men jag lärde mig en viktig läxa, vilket är att jag borde ha stannat med mitt lag. Man lär sig från sina misstag. Åtminstone så gör jag det.
Vi fotbollsspelare är förbjudna från att stå framför en tjur, men för ett antal år sedan, när jag började spela för Sevilla, stred jag mot en yngre tjur. Om det inte var förbjudet hade jag stridit mer. Jag gillar det och när jag pensionerar mig skulle jag vilja strida en tjur i en festival.